2/12 nr 2.
och jag har börjat
tappa hoppet
om att jag en dag skulle kunna få slippa den.
det är inte på långa vägar i samma utsträckning som förr, men att känslan finns där trots att jag är sjukt lycklig gör mig så ledsen. och arg.
och för alltid kommer
sorgen
att hälsa på.
Jag försvinner. Bort med vinden, bort med natten, bort med mörket.
jag återvänder inte när vinden byter riktning, när morgonen gryr eller när ljuset visar sig.
Jag lever i tystnad och försvinner i tystnad. Ingen ska sakna.
För aldrig har jag funnits så mycket som när jag är borta?
vet du, jag tror inte att någon någonsin slipper den där känslan för alltid. den behövs nog på nåt vis. man behöver att det glimtar till för att man ska fatta grejen med det man har.
och så länge det bara är just glimtar gör det kanske inte så mycket? om man vet hur man sätter den på plats igen. och du, det verkar som du nästan är där!
visst behövs det sämre dagar för att uppskatta de bättre. annars blir aldrig det som är bra, bra. men det är inte bara "lite deppig dag".
och när det dyker upp så här är jag så oförberedd och viljan att dö blir så intensiv. jag hittar inte tanken eller känslan om att dagen imorgon blir bättre. kontrasten mellan det lyckliga och sjukt olyckliga blir för stor.
och just nu känns det som att jag är långt ifrån i närheten av att få balans och insikt om allt det där. :(.
Detta inlägg var lite sorgligt att läsa och jag blev ganska tårögd. Försök att ta en dag i taget vännen, en timme i taget bara. Tänk inte så långt framåt, tänk bara på nuet och idag för att det är det enda som räknas i detta fallet.
du är fin du. :).
