Jag och ensamheten.

på gymnasiet gick jag inriktning teater och det har tonat ner min blyghet och gett styrkan att våga. och samtidigt som det var mina värsta år psykiskt sett så är det ändå åren som öppnade upp mig. allt som i flera år legat gömt under ytan kom fram och ställde till det riktigt ordentligt, men det var också det som behövdes för att jag sedan skulle kunna bygga upp mig själv igen. och det har jag gjort nu. jag mår fortfarande inte helt bra, men inte på långa vägar så dåligt som jag mådde då. och jag är så glad att mina vänner tvingade fram det där ur mig och tvingade mig att hitta viljan till att leva.

vissa, mindre bra, egenskaper hos mig har förstärkts med tiden om jag tittar flera år tillbaka.
bl.a.
så har jag blivit mycket mer enformig med maten. konsistensen, smaken, utseendet betyder allt för att jag ska kunna äta.
om jag fastnar i en vana har jag otroligt svårt att bryta den.
jag har blivit känsligare för ljud och ljus, sinnena har liksom utvecklat någon känslig superdetaljsförmåga.
jag drar mig för att göra någonting jag inte gjort förut. och det blir jobbigare ju längre jag drar ut på det.
det blir svårare och svårare att prata i telefon, för jag tränar aldrig på det.
det är mycket som blir allt eller inget, har allt svårare för att befinna mig där mitt i mellan.

sedan är det också vissa saker som jag har tränat upp och blivit bättre på.
bl.a.
är jag bättre på att säga till när jag missförstår och möta folk jag inte känner utan att springa och gömma mig i närmsta hörn.
att jag försöker strunta i det som känns jobbigt och köra på ändå. att vara den tokstolla jag är liksom.
så kan jag skratta åt mig själv och mina misstag (när det händer något tokigt i aspergerbemärkelse) istället för att skämmas för det.
och jag klarar av att jobba. allt som har med jobb att göra. skaffa ett jobb, bli vän med arbetskamrater, samarbeta etc.

ni tycker kanske att jag låser mig fast vid att jag har asperger. att aspergern tar upp hela mig och att jag inte är någon förutom asperger. men saken är att det är en stor del av mig, och den styr många saker i min vardag och det går inte att bortse ifrån. sedan önskar jag att samhället var så att jag inte ens skulle behöva få diagnosen för att känna mig förklarad. att jag skulle få vara så konstig som jag är utan att det behövs någon annan förklaring än att jag är jag. men. nu ser det ut som det gör och då vill jag försöka förklara hur jag fungerar. jag kan välja att vara arg för att jag föddes med det här, men det är liksom jag. men för den sakens skull betyder det inte att det inte är jobbigt, för det kan jag tala om att det är. men jag får liksom lära mig själv varje dag, träna varje dag på att göra sådant jag tycker är svårt och jobbigt. 

och egentligen vill jag bara tacka mina fina vänner som står ut med knasiga andrea med omöjliga krav. :).