Jag och ensamheten.

jag hatar att ha telefonfobi..
jag känner mig fruktansvärt usel och okapabel till att klara av någonting själv.

jag använder min telefon, jag ringer samtal, men aldrig sådana där jag inte kan förutse hur konversationen kommer att se ut.
jag sitter länge, innan ett sådant samtal, och går igenom hur jag trycker in telefonnumret och väntar in att personen svarar. hur jag ska presentera mig. ska jag säga andrea? andrea fast? ska jag invänta svar eller berätta mitt ärende på en gång? hur mycket ska jag berätta innan den andra ska säga något? vad kommer den andra att fråga mig? är det något jag kan svara på, eller måste jag kolla upp det innan? tänk om jag inte hörde vad som sades, och jag får säga "va" flera gånger. tänk om jag hörde fel, men trodde att jag hörde rätt och pga det missuppfattat hela samtalet. hur vet jag när vi pratat klart? är det jag som säger hej då och lägger på först, eller den jag pratar med? kommer jag under samtalets gång att själv kunna bli störd av att jag väntar på att någon ska komma hem hit, eller så? kommer jag kunna bli kopplad till någon annan, under samtalet, och behöva göra om allting från början?

alla dessa frågor snurrar runt i huvudet inför ett telefonsamtal, och ofast går jag igenom det trettio gånger och ändrar hur jag ska lägga upp det, för att sedan ha så många versioner att jag inte längre vågar ringa för att det finns för många sätt som samtalet kan komma att se ut.

men känslan av att hela tiden be pappa eller julia om hjälp till att ringa får mig att känna mig så dålig, så oförmögen till att kunna klara mig själv, så beroende av andra..

korvans.