Jag och ensamheten.

jag är ingen som inte vet vem jag är.

 

 

jag har tänkt lite på det här med att lära känna nya människor.

och det här med hur mycket man berättar om sig själv, för att man tycker att någon ska lära känna en.

jag är av uppfattningen att det är väldigt svårt att lära känna mig. det är komplicerat och tar lång tid. dels är det svårt att lära känna mig på grund av min diagnos, den i sig självt är sjuk komplicerad och innebär just att man har svårt med det sociala. men allt det som hänt mig i mitt liv har påverkat min personlighet så otroligt mycket också. alla dessa stora pusselbitar går inte att utesluta när man ska lära känna mig. det känns som att man inte kan förstå mig om man inte vet hela mig, ser alla bitar, får ihop hela pusslet.

 

men hur gör man?

 

hur ska man lära känna mig, utan att lära känna mig?

hur ska jag berätta vem jag är, utan att berätta vem jag är?

 

jag har heller inte så svårt att öpnna mig och berätta om allt som hänt mig, men personerna som jag berättar det för verkar ha svårare att ta emot det. det blir kanske för mycket på en gång. och eftersom att det är en rad händelser i mitt liv som format mig till den jag är så blir det kanske för mycket på en och samma gång. men det är något som måste bli sagt, för att veta vem jag är.

eller är det så?

det känns så.

 

men frågar kvarstår i så fall hur man lär känna någon utan att lära känna henne.

 

vi har bokat en alldeles bedårande söt lite katt, vid namn hjärtat, från kattstallet här i åkeshov.

i nästa vecka har vi henne troligtvis hemma hos oss.

 

jag slipper dom dagliga sprutorna!!

alltså ni kan inte ana vad lycklig jag blev när jag satt hos läkaren och hon sa att jag skulle få börja med tabletter.
tjoho!

-tre månader med en medicin som har som väldigt vanliga biverkningar som bland annat

-blödning i mage eller tarm, blödning i urinvägar eller könsorgan (inklusive blod i urinen och riklig menstruationsblödning), näsblödning, blödning från tandköttet

-blödning i ögat (inklusive blödning från ögonvitorna)

-blödning i vävnad eller hålrum i din kropp (blodutgjutning, blåmärke)

-blödning efter en operation

-sipprande av blod eller vätska från ett kirurgiskt sår

-svullnad i armar eller ben

-smärta i armar eller ben

-feber

-minskning av antalet röda blodkroppar, vilket kan göra huden blek och orsaka svaghet eller andfåddhet

-ont i magen, magbesvär, illamående eller kräkning, förstoppning, diarré

-förhöjd puls

-lågt blodtryck (symtom kan vara att du känner dig yr eller svimmar när du reser dig upp)

-minskad allmän kraft och energi (svaghet, trötthet), huvudvärk, yrsel, svimning

-utslag, klåda i huden

-blodtester kan visa en ökning av vissa leverenzymer

 

det känns ju sådär lagom kul.

men jag fick med ett fint halsband som jag ska bära varje dag också. ett halsband där det så fint står att jag äter denna gammelmedicin, för ytterligare en gammelsjukdom jag dragit på mig.

 

sjuksköterskan på nyårsafton skämtade med mig om att jag borde kolla upp min ålder, att jag kanske är väldigt mycket äldre än vad jag ser ut att vara, med tanke på min sjukdomshistoria.

julia och jag har planerat att bli veganer igen. börjat köpa veganprodukter och äta slut på allt oveganskt hemma.

men

blodproppen sätter stopp för det med.

förra gången jag var vegan sjönk mina b12-värden till sämsta möjliga. vid b12-vitaminbrist sjunker blodvärdet vilket inte riktigt är en bra kombination med bludförtunnande medicin och en blodpropp. det känns därför ganska riskabelt att bli vegan just nu om mina värden skulle bli så låga igen.. i och för sig har mina matvanor ändrats en del sedan jag blev tillsammans med julia, och jag har inte samma ångestfyllda relation till mat längre.

 

men, tids nog blir det väl möjligt att bli veganer igen. jag tänker smygstarta, men ha kvar några vegetariska inslag så att jag behåller mina b12-vitaminer i kroppen.