Jag och ensamheten.

16 december och inte så många dagar kvar alls till jul.

och med det sagt är det dags att köpa de sista julklapparna idag med sofia. jag är ju nämligen i norrköping nu.
jag tycker verkligen om norrköping, det är en fin stad!
sedan ska vi äta lunch på våffelmakeriet. det är helt otroligt vad dom har goda våfflor med massa olika saker på. jag vet inte hur många sorter dom har, men det ska jag kolla upp idag, många är det i alla fall.

sofia är i duschen, sen är det min tur. sen blir det frukost och efter det går vi nog iväg direkt.

jag är nog faktiskt inte så nöjd med klippningen.. eller färgningen..

förstår inte hur jag kan vara så besviken med klippningen.
:(.
det är som att det var bättre innan jag klippte mig.

jag och julia ville prova varandras instrument.
det lät såhär.

igår var julia och jag i stan och handlade julklappar. vi började på söder, gick mot hötorget och sedan drottninggatan tillbaka till t-centralen för att åka hem. och vi åkte där ifrån strax innan fem.
och klockan tio såg jag nyheten om det som tros vara självmordsbombare, som sprängde bomber vid två tillfällen strax efter att vi åkt, på just de ställena vi varit på. 
skönt att vi bestämde oss för att åka hem just precis innan allt det där drog igång!

jag pratade lite snabbt med jonna på facebook.
det är många dagar som mitt hjärta blir alldeles varmt av att tänka på henne. och veta att hon tänker på mig. vi har båda två något av varandras hjärtan som alltid kommer att finnas där.
jag finns i henne och hon finns i mig.
jonna var den tjejen som lät mig öppna mig, lät mig höras. och allt jag stängt inne hela mitt liv bara forsade ur mig.
hon var den som tog emot mig när jag föll och bröt ihop.
tyvärr ses vi inte allt för ofta längre, men varje dag värms mitt hjärta vid tanken på allt hon gjort för mig.



för
oavsett vad någon säger
är vi världens bästa tjejer.

jag älskar dig mer än något annat i hela världen.

på måndag är det klippklipp.
och jag vill göra lite mer, än bara klippediklippa lite.
och här är några frisyer som jag tycker lite om. men mje. jag vet inte. en blandning av alla?


mja, färgningen är lite cool. men det optimala för mig skulle i så fall vara att ta byta plats på det börka och ljusa, eftersom att utväxten även är mörk. men då blir det säkert inte lika fint. och jag har nog inte tillräckligt långt för att kunna klippa frisyren i alla fall även om luggen förlängs...




färgningen är lite häftig här med. men jag vill inte ha så superkort, men jan tänka mig att ha lite kortare och mest ovanpå sådär ;).



kanske lite mer sådär? fast det är ju inte så annorlunda mot vad jag haft.
och jag skulle vilja ha en polisong! det är så fint! men det innebär ju även kort hår runt om, annars blir det ju just ingen polisong...

idag när jag vaknade hade jag lock för öronen dock inte på vanligt sätt. det susar lite mystiskt och ljuden förstärks eller uteblir.
jag oroar mig för att jag fått öroninflammation nu också. men det ska ju göra ont. jätteont. vad jag har hört, själv har jag aldrig haft öroninflammation (vad jag vet).
det är inte sjukt vad jag har varit sjuk den här hösten. jag har varit konstant sjuk, varje dag, sedan typ 25 oktober.. och mitt frikort för vården tog bara en månad att få, så mycket har jag varit hos läkare den sista tiden. 

jag vill inget annat än att bli frisk nu... jag är så trött på det här.

efter julias tandläkarbesök blev vi lite snöiga..

jag kollade på studeras hemsida innan vi gick hemifrån imorse, då hade antagningsbeskedet ännu inte kommit, men när vi kom hem igen loggar jag in. och då står det där.
antagningsbesked 1.
jag frågar julia om hon vill titta med mig. så vi stod tillsammans framför datorn (eller julia stod och jag satt) medan jag tryckte på "visa". 

scrollar ner.

antagen.

jag har blivit antagen till socionomutbildningen.




och här kommer jag alltså att bo i tre och ett halv år framöver.
det blir nog bra.
och julia och jag kommer att klara det så bra. <3.

idag var jag på ungdomsmottagningen, för att få hjälp med p-piller.
men hon jag var hos var asdryg och inte alls så hjälpsam som jag hade velat.
hennes kommentarer var:

"jag har haft veganer här förut, och dom äter alla p-piller."
"..läkemedelsverket kunde inte svara på den frågan, då måste vi ringa ända till tyskland om du vill ha svar på det, det är att göra den här saken jättestor.."
"ja, vill du inte ta p-piller får du köra upp en sån där p-ring i slidan.. den innehåller inga djur.."


men det slutade med att jag fick nya p-piller, som var billigare än de jag fått tidigare, och ovetskapen om de innehåller laktos eller inte kvarstår.
men, nu kör jag på det här i alla fall.
hon rekommenderade också att jag inte skulle göra uppehåll, eftersom att jag har sådana smärtor. men sedan kan jag göra en veckas uppehåll var fjärde månad eller så, om jag vill, bara för att kolla att allt fungerar som det ska fortfarande.

så är det med det.

jag blev sjukskriven, drygt en månad till. det känns bra.
jag skulle helt ärligt vilja orka jobba. men det här stressen som ligger gömd under ytan påminns så fort jag hinner tänka J på jobba.

och antagningen får jag ju reda på imorgon eller fredag, så då kan jag koncentrera mig helt på att förbereda mig inför det.

jag tycker jag har blivit så dålig på bilder här. men, det kommer. periodvis använder jag inte kameran alls, sen använder jag den till allt.

jag och julia pratar ofta om hur vi vill ha det framöver.
vi pratar speciellt mycket barn. vi har länge pratat om massa namn vi tycker är fina, men har adrig enats, men till slut har vi hittat fina namn som båda tycker om.
vi skojar också om vem som ska göra vad med våra barn "du får inte lära våra barn det där" "jag kan lära dom den lätta matten så får du lära dom den svåra" "du får gå på museum med dom" osv..
även fast det dröjer tills barn blir aktuellt tycker jag det är så mysigt.

<3.

den här veckan består enbart av möten.
idag med aspergergruppen.
imorgon med min läkare på psykiatrin.
på torsdag på ungdomsmottagningen.
på fredag med psykologen.

idag på gruppmötet frågade jag de andra om boendestöd och ombudsman. och jag ska skaffa det om det blir så att jag börjar plugga. just nu har jag ju pappa som hjälper mig med allt jag inte klarar av själv, men det blir svårt för honom att hjälpa mig i örebro här ifrån. så på fredag ska allt det kollas upp lite närmre med hjälp av min psykolog.
för det tror jag blir bra. faktiskt.

på torsdag eller fredag får vi eventuellt blivna studenter vårat antagningsbesked.
jag är otroligt nervös. faktiskt.

och jag börjar tvivla på min förmåga att arbeta som socionom. den där känslan som jag haft hela livet fram tills att jag till slut bestämde mig för att söka socionom. den där känslan av att jag inte passar det yrket, och att jag inte heller passar det yrket, inte heller det och inte alls det. känslan av att det inte finns något jobb jag på riktigt skulle klara av. det får mig att vilja backa. inte våga ta steget att plugga. jag är så rädd att svika mig själv. så rädd för att misslyckas igen.

jag är beredd på att ge upp innan jag ens försökt.

nu behöver jag allas peppande inför torsdag/fredag och mitt beslut därefter.

helgen spenderades på underbara boda borg i oxelösund.
ett ledargäng från kyrkan uppdelade i mindre grupper utförde många olika banor, både svåra och mindre svåra.
det var så orehört kul att få vara som ett litet barn och knepa och knopa, kasta sig fram och tillbaka åt alla möjliga olika, otippade håll. jag har blåmärken över hela benen, på ryggen och träningsvärk i varenda muskel.
varje bana avslutades med en stämpel, så att man kunde bevisa att man klarat av banan. och vid tävlingstidens slut räknades lagens poäng ihop och mitt lag (jocke, sara och jag) (som egentligen var bäst) hamnade på en mycket fin andraplats.
jag kunde inte ha kameran med mig på banorna, vilket hade varit kul att ha kort på. men jag tog ett kort från deras hemsida på stämpelkorten.


det var väldigt längesen jag hade så roligt! det är ett tips om man är ett gäng som vill hitta på något kul!


här är en del av dom fina människorna som var med.







och såklart den snyggaste av dom alla:

julia: jag vill inte bråka igen.

jag: inte jag heller, men det kommer vi att göra.

tyst

jag: men vi kommer alltid att bli sams igen.




<3.

när jag ligger i sängen, i ett mörk rum, och tårarna rinner
påminns kroppen.

det är som att jag återigen väntar på att de mörka skepnaderna ska komma och hälsa på, fastän dom inte är där.
det är som att kroppen förbereder sig på strid, fastän det inte finns något att strida för.
det är som att jag redan har panikångest, fastän jag bara gråter.
det är som att jag förbereder mig för att lydigt ta upp skalpellen och börja skära, fastän jag har slutat med det.

men när jag stoppar kroppens invanda beteende känner jag mig inte ens rädd. inte det minsta.
men sen blir jag rädd.
för att kroppen fortfarande reagerar på detta sätt trots att jag inte gör det.


natten var olidligt lång.
jag tror julia och jag har bråkat för första gången. eller det är jag som har bråkat för så är det alltid. det är alltid bara jag som känner mig sårad och sviken pga att mina rutiner eller invanda saker helt plötsligt bryts. jag blir förstörd. och jag hatar det.

jag känner mig som en egoistisk barnrumpa.

fast det är inte bara jag. för att när det finns ett gemensamt beslut är det bådas beslut och det är inte jag som har bestämt för min egen vinning. men jag kan aldrig låta bli att känna skulden för det.
jag kan aldrig låta bli hur min kropp reagerar. jag kan inte låta bli min asperger. jag kan inte alltid gömma den.

jävla korviga sämsta aspergerskit.

och jag kan inte bara tänka "nu är det aspererpersonen i mig som tycker det är jobbigt, det är inte så farligt alls egentligen" eftersom att kroppen ändå har hela känslan av sorg i sig. det är som om man brytit benen och ska låtsas om som att man inte gjort det och ändå försöka springa fram.
jag vet att jag aldrig kommer kunna förklara helt och hållet hur jag fungrar. hur min asperger fungerar. jag vill inte skylla på den, men ibland måste jag. för i en oförståendes persons huvud låter jag som en barnrumpa. som en egoistisk deprimerad jävel.
jag önskar sååå att folk skulle få prova på att leva med asperger för en månad.

ja, det här kommer ju att bli en sömnlös natt i alla fall.
jävla skit.

det finns faktiskt dagar, eller delar av dagar, när känslan av att inte vilja finnas tränger sig fram ur den allra djupaste delen av mig. känslan som jag försöker lägga ett lock över. känslan som är fullkomligt ovälkommen.
och jag har börjat
tappa hoppet
om att jag en dag skulle kunna få slippa den.

det är inte på långa vägar i samma utsträckning som förr, men att känslan finns där trots att jag är sjukt lycklig gör mig så ledsen. och arg.
och för alltid kommer
sorgen
att hälsa på.

Jag försvinner. Bort med vinden, bort med natten, bort med mörket. 
jag återvänder inte när vinden byter riktning, när morgonen gryr eller när ljuset visar sig.
Jag lever i tystnad och försvinner i tystnad. Ingen ska sakna.
För aldrig har jag funnits så mycket som när jag är borta?