23/8
Det gick ganska bra på jobbet idag med!
Var ute och sprang nu när jag kom hem, efter cirka fyra minuter ringer Sofia och vi pratade resten av rundan och det var kul med lite sällskap. Blir så mycket roligare att springa då! Tack Sofia!
Men jag får alltid jätteont i vaden när jag springer. Som att man sträcker sig, men det går aldrig över, eller som kramp och det går aldrig över. Och det går liksom inte att strecha bort. blä. Ont ont ont.
Imorgon är det jobb igen, trots att jag jobbat hela hela helgen.
Korv i ballongen. Det är snart inte värt det. det här.
Jag har hört så mycket konstigt idag och började tänka på en sak.
Vad är det egentligen som avgör om man blir ett offer eller inte?
Beror det på hur man mår, efter det som har hänt? Eller är det hur man ser på det som har hänt?
Eller beror det på hur ens liv därefter har påverkats? Är det beroende på hur man ser på framtiden som är det avgörande?
Är det alla i ens omgivning, alla som känner en, som avgör om man är ett offer? Deras bedömning på vad som hänt, och hur man verkar må?
Eller är det vad som har hänt som avgör om man är ett offer?
Sen är det oftast så att när man berättar det man varit med om och folk tittar på en med stora ögon och undrar hur man kan vara en sådan glad och mjuk och härlig person, undrar jag: hur förväntade du dig att jag skulle vara då?
Annars är jag faktiskt glad. trots ganska mycket annat som inte känns bra.
Och jag längtar och saknar efter så mycket, och det brukar oftast kännas som något negativt inom mig, men nu känns det bara bra, och känslan av positivitet som jag så sällan känner. åh, en sådan skön känsla.
Tack för att ni finns, ni som pratar med mig, som lyssnar på mig, som finns med mig. :).
Var ute och sprang nu när jag kom hem, efter cirka fyra minuter ringer Sofia och vi pratade resten av rundan och det var kul med lite sällskap. Blir så mycket roligare att springa då! Tack Sofia!
Men jag får alltid jätteont i vaden när jag springer. Som att man sträcker sig, men det går aldrig över, eller som kramp och det går aldrig över. Och det går liksom inte att strecha bort. blä. Ont ont ont.
Imorgon är det jobb igen, trots att jag jobbat hela hela helgen.
Korv i ballongen. Det är snart inte värt det. det här.
Jag har hört så mycket konstigt idag och började tänka på en sak.
Vad är det egentligen som avgör om man blir ett offer eller inte?
Beror det på hur man mår, efter det som har hänt? Eller är det hur man ser på det som har hänt?
Eller beror det på hur ens liv därefter har påverkats? Är det beroende på hur man ser på framtiden som är det avgörande?
Är det alla i ens omgivning, alla som känner en, som avgör om man är ett offer? Deras bedömning på vad som hänt, och hur man verkar må?
Eller är det vad som har hänt som avgör om man är ett offer?
Sen är det oftast så att när man berättar det man varit med om och folk tittar på en med stora ögon och undrar hur man kan vara en sådan glad och mjuk och härlig person, undrar jag: hur förväntade du dig att jag skulle vara då?
Annars är jag faktiskt glad. trots ganska mycket annat som inte känns bra.
Och jag längtar och saknar efter så mycket, och det brukar oftast kännas som något negativt inom mig, men nu känns det bara bra, och känslan av positivitet som jag så sällan känner. åh, en sådan skön känsla.
Tack för att ni finns, ni som pratar med mig, som lyssnar på mig, som finns med mig. :).
Kommentarer
Postat av: Anonym
Att tacka för någonting som är så självklart, liksom luften som du måste syresätta dig med och maten som måste mätta din mage, känns egentligen ganska onödigt :)
Postat av: Anonym
Åh, vad fint. :).
Trackback
