30/8
Sen vid sju vaknar jag upp, alldeles kallsvettig, men somnar om en halvtimme.
Nu mår jag lite bättre, lite ont i huvudet bara.
Om två timmar hämtar pappa mig och kör mig in till tjejmilen. En sådan fin far man har. :).
Men jag måste kanske äta någonting innan också. Så dt ska jag göra nu, annars lär jag få håll.
Men det är bra väder att springa i. Lite blåsigt, men sol. :).
Nu är jag lite mer taggad. :).
Jag funderar på att bli vegan igen. På heltid. Har för det mesta, helt veganskt här hemma. Det som har varit jobbigt är när man är borta och äter, då är det skitsvårt att vara vegan, och alla i släkten blir så tjatiga om att det är så svårt att göra veganskt och sånt.
Sprang milen på exakt 60minuter. Det var lite kul att det blev så exakt. Jag missade kilometerskyltarna dom två första kilometrarna, och efter ett tag undrade jag om det inte hade gått en kilometer snart, men strax där på visade sig 3km-skylten. Så man kan säga att jag tjänade några kilometer där, för helt plötsligt var jag på tre, när jag trodde att jag inte nått första. :). Vaden knasade lite grann, men det gick att springa ändå, jag hade lite håll i början, och så fick jag skavsår efter 6km. Och då förstod jag varför mina vader knasar, skorna är inte längre så bra. Jag har haft dom i massa år, men just bara för att dom fortfarande är så sköna. Så nu ska nya springarskor inhandlas snarast, på löplabbet. Dessutom kunde man springa en speciell sträcka på ca 50m eller var det var och stödja cacerfonden! yeay! mer sånt!
Annars gick det ganska bra. Jag sprang om fler än vad som sprang om mig, och höll ut hela vägen ;).
tjugo moinuter innan jag skulle åka i morse hörde jag en melodi i huvudet och orden bara ramlade ur mig, så jag satte mig ner och började skriva. Jag hann väl skriva en tredjedel av sången ungefär innan pappa smsade att han stod med bilen här utanför.
När jag kom hem fortsatte jag att skriva. Av dom låtar jag skrivit tycker jag mest om dom som jag skrivit sådär på en gång. Inget suddisudda, ändra och kasta om. Jag älskar när man håller pennan i ena handen och spelar med den andra och skriver första ordet till det sista utan att stoppa.
Och nu sitter jag och sjunger och lyssnar på låten.
Lämna mig nu.
Det känns som att det inte
Spelar någon roll
Vad jag än försöker göra
Lämnar du aldrig mig
Jag vill inte mera
Lämna mig ifred
Jag vill inte intressera
Dig något mer
Jag vill inget hellre
Än att du lämnar mig nu
Jag vill inte mera så snälla
Snälla lämna mig nu
Jag vet inte vad jag ska göra
För att döva din röst
Jag vill inte höra dig mera
Så lämna mig ifred
Jag riktar blicken bortåt
Mot en annan plats
Jag tror du tog en genväg
För ändå hör jag din röst
Jag låter luften i mellan
Oss ta slut på nytt
Du finns inte längre så nära
men närmre när det är höst
Och nu gråter jag bara. blä.
Hur kan höstens vindar ta med så mycket ångest? Den borde väl snarare blåsa bort all ångest tycker jag.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen och för första gången på länge tänkte jag på den gömda påsen i garderoben. Men jag har inte rört den och ska inte. Men att jag tänkte det, skrämmer mig.
Hur ska vi klara den här långa mörka hösten? Jag vill inte alls det här. inte alls.
