Jag och ensamheten.

Det river och sliter mig itu.
Varje gång hon nämner hennes namn, börjar tårarna att rinna.
Eller nej, dom börjar aldrig rinna, för det är hjärtat som gråter.
Och samtidigt som jag sitter där och ler och nickar mot henne, håller jag på att gå sönder inombords.
Det är ju henne jag ska prata med.
Men jag vågar inte gråta där, för där får jag bara gråta på bestämd tid.
och jag kan inte prata om det, för då kommer gråten, utan att ta slut.

Idag är ångesten för stor för att jag ska kunna hantera den.
och jag är så jävla bra på att falla tillbaka.


Jag är så trött att jag bara vill lägga mig ner och sova.
vill dock knappt ens försöka, känns lönlöst.
Tankarna flyger omkring som höstlöv i en riktig höststorm i mitt huvud, och lämnar mig inte i fred.