Jag och ensamheten.

Dagen var piss. När jag kom till jobbet gick jag raka vägen till personalrummet och satte mig i ett hörn och grät. Jag grät och grät. Jag glömde bort tiden, jag glömde vart jag var, tills sara kom in och tröstade.
Sen var det bara att jobba.

När jag kom hem nu tog sorgen med mig på en springtur, ja själv hade jag inte orkat. Jag har knappt ätit sedan födelsedagsfikat i måndags och inte heller sovit särskilt bra den senaste tiden.
Jag känner ett ständigt behov av att få dig ur min kropp, bort från min kropp. Svettas ut dig från mig själv. Inte göda dig med mat så att du växer dig större. Hela tiden för jag kampen med dig i mitt inre, det inre som jag aldrig når och det inre som du aldrig kommer att försvinna från. Jag försöker radera dig, fastän jag vet att du inte går att radera.
Jag måste tömma mig tom, tom på allt, för ju mer jag finns, ju mer finns du.
Jag lever på övertid och jag väntar bara på att det ska ta slut.
hjälp.