Jag och ensamheten.

Det har inte ens gått tre år sedan jag fick diagnosen aspergers syndrom. jag är ändå så otroligt glad att jag kunde koppla all min osäkerhet, all detaljförmåga, mitt rutinbundna levnadssätt till något mer än bara mig själv. jag blev jätteglad när jag fick min diagnos, men många undrade hur jag kunde vara glad för att jag hade aspergers. och det är såklart så att jag inte är glad att jag har aspergers, men att jag fick veta att jag har det nu när jag ändå har det. jag kunde lättare acceptera vem jag var, med diagnosen. det förklarade så mycket oförklarat.
Det är verkligen inte lätt att leva med aspergers, men jag försöker att hela tiden försöka lära mig det som jag inte har automatiskt, som kroppsspråk m.m. och jag tycker att det går ganska bra. jag klarar mig ganska bra liksom.

sedan beror det ju på vilka jag har vid min sida, dom som förstår mig och dom som inte förstår mig, som gör det lättare eller svårare för mig för det här med att vara mig själv. men jag väljer ju att vara med er som förstår mig.
:).