Anna Nicole Smith.
Att inte rädas döden, är inte detsamma som att önska den. Var det en människa som skrev till mig en gång.
Jag är skiträdd för att dö. Det är jag faktiskt. Just eftersom att man inte vet vad som händer efter man dör. När jag var liten brukade jag tänka att Hur kan man leva så kort tid, om man ska vara död så mycket längre? Liksom vara död i all evighet när man väl dött. Bara ligga i en tom och mörk kista, död, i all evighet. Och jag kunde inte för min värld förstå varför man skulle behöva dö om man inte gjorde någon nytta som död. Det vore väl bättre om man levde, tyckte jag, så slapp alla bli så ledsna när man dog.
Senare i livet ändrades det där, även om jag fortfarande tänker på det ibland, som jag såg det när jag var liten.
Jag såg det sen istället som en utväg, en genväg, dit jag kunde vända mig när livet inte längre gjorde sig rättvist. Och det är väl två gånger som jag aktivt försökt att ta den genvägen, sett den utvägen, när livet inte längre gjorde sig rättvist. Jag hade sömntabletter utskrivna till mig. Inte vid första försöket, men vid andra. Det var en vanlig kväll, jag var inte ens ledsen, vad jag minns. Jag kände bara att nu fick det vara nog. Nu ville jag inte mera. Jag svalde dom tabletterna som jag hade, som senare visade sig vara för få, svalde dom allihopa på en gång. Sekunden efter dom landat i magen undrade jag vad jag hade gjort. Och samtidigt som jag var rädd för vad som skulle hända, önskade jag det. Jag lade mig ner i sovsäcken och somnade med ett stort obehag inom mig. Jag kände hur ett snöre drogs hårdare och hårdare om min bröstkorg och hindrade mig från att dra in ny luft i lungorna, och det var massa svarta skepnader som flög ovanför mig och dök ner mot min ansikte. Senare insåg jag att jag var vaken och vid liv, vet inte alls hur många timmar jag sovit, men jag hörde dom andra utanför tälten. Jag försökte dra upp dragkejdan på sovsäcken, men mina muskler var helt slappa, jag kunde knappt röra mig, var som helt livlös i kroppen, jag försökte ropa på min vän, tillslut hörde hon och kom in till tältet, jag kunde knappt prata för även musklerna i läpparna var sövda. Men jag lyckades på något sätt göra mig förstådd med att jag hade tagit för många tabletter, sedan kom det in folk i tältet och jag minns inte så mycket mer än att jag låg och hade krampryckningar, svårt att andas och kunde knappt röra mig för medicinen hade gjort mig så livlös i alla muskler. Sen var vi vid sjukan.
Jag klarade mig även den gången.
Jag vet att många tycker att man inte ska prata om sånt här, med vem som helst, lägga ut det på en blogg, eller så. Men jag tycker tvärt om, att man ska prata om det, visa att även dom som verkar vara dom mest glada, kan bära på sådana här hemligheter. Vem som helst, när som helst. Det är så lätt att gömma sig i sina egna mörka världar. Jag har haft otroligt starka, modiga och fina vänner som ställt upp för mig, dag som natt, vinter som sommar, när jag varit arg eller ledsen, rädd eller glad. Och utan dom vet jag att jag definitift hade försökt ytterliggare en gång. Men jag måste nog säga att jag har aldrig varit med om något så läskigt som när jag vaknade upp med dom där hallucinationerna, känslan av att inte kunna andas och att alla mina muskler hade mist sin kraft. usch.
Och jag vet inte om jag kan hålla med om att det är själviskt att försöka ta sitt liv. Men jag gjorde det bara för att jag såg ingen annan utväg, allt kändes så hopplöst, allt jag försökte göra för att hjälpa mig själv verkade aldrig fungera, jag var så frustrerad och hjälplös att jag såg ingen annan väg, jag kände mig så ensam, kände mig så utanför, trots att jag hade så fina vänner omkring mig, jag ville bara bort från det liv jag levde och det spelade ingen roll om det blev bättre eller sämre, om det innebar döden, jag ville bara bort. Jag ville bara bort. Allt verkade bättre än så som jag hade det. Och jag tyckte att alla skulle få det mycket bättre utan mig, för jag krävde så mycket tröst, jag var så ledsen helt tiden och jag ville inte längre se alla människor lida på grund av mig. Kanske är det själviskt, kanske inte. Jag ville bara bort.
Och nu kanske jag säger för mycket igen, jag vet inte sånt där ibland, men det kan jag skylla på aspergern...
Nej men, hur som helst, även om jag är för personlig nu, om jag säger sånt ni inte vill veta om mig, så tycker jag ändå att det är viktigt på något sätt, att våga prata om sånt här. Vi är fler än man tror. Vi är andra än man tror. Vi är här.
Men nu lever jag och just nu är jag glad över det. <3!
jag blir så ledsen när jag läser det där.. det första. (det sista gjorde mig glad igen!).
när jag var 18 tog min bästa vän sitt liv. har har nog aldrig hatat någon så mycket som jag hatat honom efter det. har så oerhört svårt att förlåta honom. jag har nog det som en väldigt självisk handling faktiskt.. ett enkelt sätt att fly det liv som så många är en del av. men samtidigt VET jag att han inte såg det då, och att du säkert inte såg det då. att det finns så OTROLIGT många människor som går under när sånt händer.. så andrea, ALDRIG MER va?
det är bara att bita ihop och sparka, ge livet vad det tål!
Jag trodde liksom inte att folk skulle bry sig om jag inte fanns längre, så dålig självkänsla hade jag. Jag trodde folk sa att dom skulle bli ledsna för att få mig att inte göra det bara. Men sen har jag sett och hört och läst om människor som mist en vän, en dotter, en bra människa. Och det fick mig att inse hur jävla dåligt dom mår, hur jävla mycket man kan sakna någon. Det är därför det är så viktigt att prata om det! Liksom du gjorde nu också. ah, nu gråter jag också. Jag glömmer aldrig hur den där frustrerade hopplösheten kändes. och jag visste inget annat liv än det mörka livet, jag hade inte sett något ljus. Då önskade jag inte annat än döden. Men det gör jag inte längre, jag har fått några ljusglimtar nu, som jag kan sträva efter att få återse. Du är en fin människa Sara, och du kanske inte vet om det, men du hjälper mig jättemycket och är ett ljus i mitt liv. kram!
