Melissa.
Kommer du ihåg det? Det var fint väder och solen gick ner i horisonten, visst var det så? Det var första gången vi tältade på den där ön. Vi var ensamma och vi hade rott dit alldeles själva. Vi hade med oss matsäck så att vi klarade oss till dagen efter och salladen hade vi gjort innan vi åkte, så att vi kunde äta direkt när vi kom fram till ön. När vi var mätta ställde vi upp tältet intill ett träd, ifall det skulle regna mycket under natten. Efter att vi hade ätit och sköljt av våra tallrikar i vattnet och diskat det vi behövde diska tog vi ett kvällsdopp medan solen fortfarande värmde oss med dom små strålar som fortfarande lyste. Kommer du ihåg det Tanja? Minns du hur vi skrattade? Jag minns det. Jag brukar höra dig.
På kvällen blev det kyligare och vi tog på oss sockorna och de varma tjocktröjorna som mamma tvingat med oss och sen lade vi oss i våra sovsäckar. Där låg vi du och jag, ensamma på hela ön. I mellan åt tyckte vi att det var lite läskigt, men vi skrattade alltid åt det som skrämde oss, grenarna som slog ner på tältet eller fågeln som plötsligt flög förbi. Sedan blev det alldeles tyst. Det var så fridfullt, minns du? Lika fridfullt som här, där jag sitter vid din grav. Minns du Tanja hur jag höll om dig på natten när du frös så att du skakade? Minns du Tanja hur jag sjöng för dig så att du inte skulle vara rädd? Älskade syster varför gjorde du så? När jag vaknade låg du inte bredvid mig och jag undrade vart du hade tagit vägen. Jag hörde dig en bit bort från tältet och trodde att du hade gått upp för att kissa, så jag vände mig om och somnade om. HUR KUNDE JAG GÖRA DET TANJA, HUR FAN KUNDE JAG DET?
När jag vaknade igen, var det fortfarande lika tyst, lika fridfullt men du var inte bredvid mig nu heller och jag hörde dig inte utanför. Jag försökte få upp dragkedjan till sovsäcken men den fastnade i tyget på insidan och jag slet och drog tills sovsäcken gick sönder. Jag brydde mig inte om att ta på mig något annat än mitt linne jag hade på mig, jag sprang ut ur tältet och såg dig ingenstans. Maten var orörd, roddbåten låg kvar på samma ställe där vi knöt fast den och din packning låg kvar så som du lämnade den kvällen innan, men jag såg dig ingenstans. Paniken inom mig blev bara värre och värre. Jag såg dig ingenstans. Jag ropade på dig; TANJA!!! TANJA!!! Jag ropade ditt namn, flera gånger. Jag sprang ner till badplatsen och där låg dina kläder. Det var nog det jag hade hört på morgonen. Men jag såg dig ingenstans, sen sprang jag omkring och letade efter dig, jag började gå in mot skogen jag skrek ditt namn; TANJA, jag skrek det flera gånger igen och igen. Jag ville inte springa för långt. Jag sprang tillbaka och såg hur ett papper lyftes upp av vinden. Det virvlade runt som ett löv i höstvädret. Jag vet inte var pappret kom ifrån, men det landade intill vårat tält. ”Hej” stod det på ena sidan. Jag vecklade upp det. Jag kände hur mina händer började darra och jag kände hur det började bildas en tjock stor klump i min hals och det blev svårare att andas. Jag fortsatte att darra i händerna och tårarna hade börjat fylla mina ögon. ”Hej, min käraste syster” stod det. Jag ville inte läsa mera, jag ville inte, men mina ögon löd mig inte och fortsatte ner längs raderna. ”Det är egentligen inte meningen att jag ska vara här” VADDÅ INTE VARA HÄR TANJA? VADDÅ? VAD MENADE DU MED DET? Ögonen fortsatte att läsa ”Jag vill inte att du ska vara ledsen Melissa, jag vill inte att du ska vara ledsen, men jag ska inte vara här” Tanja jag ville helst av allt att du skulle vara där. Jag ville mest av allt i hela världen att du skulle vara där med mig, Tanja. ”Jag vet att du tycker att jag ger upp. Men jag kommer ihåg en gång när vi pratade om döden. Kommer du ihåg det, när vi var åtta år och vi skulle sova. Vi pratade om döden och du sa att när man dör finns man aldrig mer.” Jag vet att jag sa det Tanja, men då var jag åtta år och det var precis det som mamma hade sagt till mig. Jag ville inte läsa mera av brevet, men ändå gick ögonen från sida till sida. Och i slutet av brevet skrev du ”Melissa, jag älskar dig, vi ses på andra sidan.” Men Tanja om det inte finns någon annan sida då? Tanja? Tänk om vi aldrig ses igen. Jag vände mig och om kastade ner brevet på marken. Jag sprang ner till vattnet där vi badade kvällen innan. Jag ropade på dig igen och jag vet inte hur många gånger, men ditt namn ekade i bergen långt efter att jag slutat. Jag satte mig på klippan och tog tag i din tröja, jag höll om den och kramade den hårt. Älskade Tanja, tänkte jag. Älskade Tanja, du behövde inte ge upp. Mina ögon fylldes av tårar som vällde över och rann ner för kinderna utan något stopp. Jag låg på klippan och grät. Jag skrek och grät. Jag skrek så mycket att jag skakade.
Sedan ryckte jag till av att någon knackade mig på axeln. Det var en tjej i tjugoårsåldern, hon såg ner på mig med oroad blick. ”Hur är det” frågade hon, som om jag hade lite ont i huvudet eller något. ’Hur är det’ var det enda hon frågade. Du var borta Tanja, och hon frågade hur jag mådde. ”Min syster är borta” skrek jag till tjejen. ”Hon är borta!” Tjejen tog tag i min hand samtidigt som hon ringde efter hjälp på sin mobil. Då kom det massa sjöräddningsbåtar och letade efter dig. Mamma och pappa kom och hämtade mig och vi följde med på en av båtarna. Vi letade hela dagen men hittade dig aldrig. Efter en vecka slutade dom leta efter dig Tanja. Var tog du vägen, vad gjorde du?! Tanja hur kunde du lämna oss sådär? TANJA! JAG ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET TANJA. HUR KUNDE DU GÖRA SÅDÄR EMOT MIG? TANJA KOM TILLBAKA. TÄNK OM DET INTE FINNS NÅGON ANNAN SIDA, SOM DU SA. TANJA?! TANJA…
”Hur är det fatt” hörde jag en mörk röst bakom mig säga. ”Jag vet inte” svarade jag. ”Ska jag ringa någon åt dig” frågade han. ”Nej tack” svarade jag. ”Finns det något annat jag kan göra” frågade han då. ”Nej, min syster försvann. Hon tog livet av sig, men vi vet inte hur. Hon och jag var på en ö, sen på morgonen hittade jag ett brev och hennes kläder vid klippkanten. Men sjöräddningen kunde inte hitta henne heller. Så om du inte kan leta upp henne och återuppliva henne, så kan du gå” svarade jag. Mannen vände sig om och gick. ”Fan skit ner er hela jävla världen som förstör för alla fina människor. Skit ner er. Jag hatar er. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka Tanja. Det är hela jävla världens fel. HELVETE! JAG HATAR HELA JÄVLA …” (telefonen börjar ringa). ”Ja, Melissa.” ”Ja, jag är kvar.” ”Ja, jag kommer väl då”. ”Jag måste gå Tanja. Jag kommer tillbaka lite senare.”
När jag kommer hem står mamma och pappa i hallen och tar med mig in i vardagsrummet. ”Melissa vi måste göra någonting åt det här” säger mamma. ”Du kan inte leva i din värld längre. Prata med någon som inte finns…” fortsätter hon. ”Vi ser att du mår sämre och sämre Melissa, vi vill bara hjälpa dig” fyller pappa i. ”Ni behöver inte hjälpa mig med någonting” skriker jag. ”Det är ni som behöver hjälp, ni har glömt att ni har haft en till dotter, det är fan ni som behöver hjälp” forstsätter jag att skrika åt dom. Det knackar på dörren och två män kommer in i vår hall. ”Vilka är det där?” frågar jag. ”Melissa…” börjar mamma. ”Vi tror att det är bäst att du får bo på ett annat ställe ett tag och får prata med några om Tanja. Några som kan hjälpa dig. ”Jag behöver ingen hjälp har jag ju sagt!” skriker jag med tårarna rinnandes längs kinden. ”Men Melissa, det vet du ju, att Tanja har ju aldrig funnits, gumman. Du har ingen syster, du har aldrig haft en syster Melissa” försöker mamma tyst.
