2/11
Huvudvärken är extremt envis och vill inte försvinna.
Jag funderar på att ta en lång promenad. För dom måste jag börja med igen, det är inte klokt hur mycket jag väger. Jag har inte vägt så här mycket i hela mitt liv och nu är det faktiskt flera kilon över gränsen för för många över vad jag borde väga. säg vad ni vill, men så är det. har ni inte märkt av det är det bara kläderna som luras.
Nu har sara och jag fått en instruktion i hur maskinerna i gymmet fungerar. Det kändes lite konstigt att få en instruktion i maskinerna som man redan tränat på i flera år. Men det var bra med lite sådär småtips så att det känns lite mera och på dom rätta ställena.
Nu kommer det där tråkiga med att bestämma vad man ska äta. och sedan det där tråkiga med att laga det också.
Nu kommer en liten bit av det jag skriver en väldigt lång text på. väldigt personligt, så vill ni inte veta, ska ni inte läsa.
Jag funderar på att ta en lång promenad. För dom måste jag börja med igen, det är inte klokt hur mycket jag väger. Jag har inte vägt så här mycket i hela mitt liv och nu är det faktiskt flera kilon över gränsen för för många över vad jag borde väga. säg vad ni vill, men så är det. har ni inte märkt av det är det bara kläderna som luras.
Nu har sara och jag fått en instruktion i hur maskinerna i gymmet fungerar. Det kändes lite konstigt att få en instruktion i maskinerna som man redan tränat på i flera år. Men det var bra med lite sådär småtips så att det känns lite mera och på dom rätta ställena.
Nu kommer det där tråkiga med att bestämma vad man ska äta. och sedan det där tråkiga med att laga det också.
Nu kommer en liten bit av det jag skriver en väldigt lång text på. väldigt personligt, så vill ni inte veta, ska ni inte läsa.
Nu, där precis bakom mig, hörde jag det. Andningen och de hesa viskande orden gör att varje muskel i mig spänns. Jag vågar inte röra mig, jag vågar inte ens snegla med ögonen med rädslan för att se dom. Jag kurar ihop mig på stolen framför datorn där jag sitter med filten som jag drar längre och längre upp mot öronen. Jag vill inte höra. Jag vill inte se. ”Nu är dom här igen” skriver jag på msn till min vän. ”Vad säger dom, vad gör dom?” frågar hon, eftersom att hon vet vad detta innebär. ”Jag vet inte, jag vill inte höra, jag vågar inte titta, jag är rädd” svarar jag. Sedan hör jag hur dom kommer närmre och närmre bakom mig och jag känner deras andetag mot min nacke. Värdelösa, äckliga snorunge. Tror du att du kan vinna över oss? Tror du att du kan få oss att försvinna? Idiot. Värdelösa idiot. Du är ingenting i deras värld. Det finns omöjligt någon som kan hjälpa dig. Du är ingenting, du kommer aldrig att vara någonting. ”Nej, dom säger inget” ljuger jag. ”Anna lyssna inte på dom. Det dom säger är inte sant” skriver hon. Förstår du inte vilken äcklig människa du är, hur vansinnigt värdelös du är? Vi slutar om du slutar. Paniken inom mig lägger sig för en sekund och jag känner hur ögonen fylls av tårar. Tror du att vi ska tycka synd om dig nu? Är det något patetiskt litet knep du har för att du tror att någon skulle tycka synd om dig nu. Vi kan hjälpa dig med att säga att det finns det ingen som gör. Du kan sluta gråta. Det finns ingen som varken bryr sig eller tycker synd om dig. Vi slutar om du slutar. Jag vet att ni vill att jag dör, viskar jag försiktigt fram. Du måste! Jag kan inte, inte nu. Snälla sluta. Vi slutar när du slutar. ”Anna, vad händer, är du kvar?” skriver hon. ”Inget, jag är bara rädd för dom” svarar jag. Vilken idiot du är, tror du att hon kan hjälpa dig? Tror du att Jenny från andra sidan stan kan komma och hjälpa dig nu? Det finns ingen som kan hjälpa dig, det finns ingen som vill hjälpa dig. Tro inte på vad hon säger, hon ljuger bara. Hon försöker bara lura dig. Få dig att tro att hon bryr sig, men det gör hon inte. Lyssna inte på vad hon säger. Du ska göra precis som vi säger, förstår du det? Jag hör hur dom hesa, viskande rösterna blir allt fler och jag sneglar åt vänster och försöker se hur många dom är ikväll. Jag ser på skuggorna att dom är minst tre stycken, men dom rör sig snabbt, så det är svårt att se och dom är redan väldigt arga. Jag tar fram min skalpell som jag strategiskt har placerat vid datorn för just dom här kvällarna, när jag måste använda den men inte vågar gå någonstans. Du vet att du måste. Du vet det. Jag vecklar ut tyget och tar tag i skalpellens skaft och håller försiktigt i den, som en liten fågelunge som ramlat ur sitt bo. För mig är skalpellen en vän, något som tar bort deras röster, som tar bort min smärta och min ångest. Sedan känner jag hur strupen stramas åt och hur det blir allt svårare att fylla lungorna med luft. Vi slutar om du slutar. Du ska följa med oss. Det finns ingen här som vill ha dig, det finns ingen som vill vara din vän, det finns ingen. Du är bara en värdelös nolla som inte fattar någonting. Jag vill inte, snälla, inte ikväll, försöker jag bedjande. Händerna runt min hals får ett ännu stadigare grepp och paniken stegrar och de rivande naglarna inom mig river alldeles hysteriskt nu. Gör det nu då. ”Anna! Du vet att jag finns här, jag älskar dig, berätta vad som händer.” skriver Jenny i ett nytt försök för att hjälpa mig att komma ur det här tillståndet som hon vet att jag befinner mig i. ”Jag vill inte leva, jag kan inte. Jag vill inte mera” skriver jag tillbaka. ”Sluta Anna, vi ska klara det här. Jag finns här och jag hjälper dig. Lyssna inte på vad dom säger. Jag älskar dig.” fortsätter Jenny. Nu får jag knappt någon luft längre och rädslan, ångesten och smärtan får mig att dra tio snabba snitt med skalpellen i låret innan jag ens hinner reagera. Tio till. Sedan ytterliggare tio. Och så håller jag på tio snitt åt gången, tills jag når någonstans i närheten av hundra, tills den fysiska smärtan i benet tar över de rivande naglarna inom mig. Lungorna fylls med luft och alldeles stilla börjar jag gråta igen. Jag tror det är av lättnad. Och sedan sitter jag där med mitt ben, med hundra snitt i, som blöder från varje sår och vetskapen om att jag är en värdelös, äcklig, idiotisk snorunge, som inte kan någonting. Jag kunde inte ens stå emot dom. Inte ikväll heller. Värdelösa idiot tänker jag när jag ställer mig upp och går mot badrummet.
Ikväll är en såndär detkännsbra kväll. Jag har ätit, jag har orkat diska och städat, jag är nöjd med dagen, jag är lagom trött, Vida är gosig och jag känner mig lugn. Jag är glad. :) :) :).
Kommentarer
Trackback
