Jag och ensamheten.

Den här dagen var väl allt annat än lugn på jobbet.
Och den senaste månaden tycker jag att man aldrig hinner sätta sig en sekund inte förrän det är lunch, förut fanns det alltid lite tid över på förmiddagen, men aldrig nu längre. Och det är mer sällan man hinner ta någon rast. och det är bara knappt att man får betalt för den halvtimmen då.
Jag var så uppe i varv när jag kom hem att jag gick ut och gick i en timme för att få lite frisk luft och resna hjärnan lite från dagens alla strulmoment.

Nu står maten i ugnen och sen ska jag bara ta det lugnt resten av kvällen.

egentligen hade jag tänkt att träna ikväll, men handleden gör ont så jag sparar mig till imorgon. Promenaden får räcka för idag. :).

Och idag är jag alldeles jätteglad för att jag är jag. För att jag har överlevt allt det här jag varit med om, att jag fortfarande kan le. Att jag vet hur man gör. 
För några år sedan handlade det liksom om att orka med att ta ett steg upp från sängen, att orka med en dag, att orka med en vecka.
Men nu sitter jag här i min köpta lägenhet med ett heltidsjobb och en katt. Och alla underbara vänner omkring mig. Det är mitt liv. Jag har ett liv. Jag är ett liv. Jag finns. Och jag finns som aldrig förr.

---

Jag är helt vansinnigt trött, sitter här och kan knappt hålla ögonen öppna och klockan är bara strax före halv elva. Imorgon är det promenad, träning och jobb som står på schemat. Det blir en bra dag. Hela veckan är bra. Det ni!