Jag och ensamheten.

Jag älskar sjukhusserier. Jag förstår inte grejen med det. Scrubs, house, grey's anatomy, cityaktuen, förlossningsakuten, riskförlossningar, små mirakel. Dom första har väl inte så mycket med just sjukhus att göra, utan mer om själva personerna, relationer osv, men förlossningsserierna på tv4fakta är helt sjukt intressanta och även fast jag måste blunda eller titta bort var minut så måste jag titta på dom! haha. Men det är så sjukt fascinerande det där med att föda barn tycker jag, hur man över huvud taget kan vara gravid, hur det kan leva en liten människa inuti en annan. Min dröm skulle verkligen, verkligen vara att bli en barnmorska, men som ni vet har jag skräcken för sjukhus, nålar, blod som gör att jag inte kan. Visst lär man sig säkert och övar bort det där, men det sitter så djupt i mig, den där skräcken, jag skulle nog ha svårt för det i alla fall.
Eller ja, först och främst skulle jag vilja leva på musiken, men det går ju inte och då vill jag barnmorska, men det går inte. Och sen vet jag inte, sen finns det inget mer. Det finns inget som jag verkligen känner att jag vill. Nej. 

Man känner sig så meningslös. Jag vill göra någon nytta. Jag vill göra skillnad. Jag vill vara någon.  
Nej, nu är la rasta slut och jag ska åter tillbaka till den här verkligheten som jag inte vill kännas vid.

Ibland blir jag sådär glad. Sådär glad över vem jag är, att det faktiskt känns okej att vara jag. Men det är när andra människor får mig att känna mig okej. Med människor som jag framför allt, kan vara aspergig med, sådär att det gör inget om jag gör något som är konstigt, det gör inget om jag säger något som är konstigt, det gör inget om jag missuppfattar, det gör inget om jag är så aspergerig som jag kan vara. När jag kan slappna av och inte behöver tänka på allt det där
kan jag säga det här? kan jag prata nu? Hur menar hon nu? Blir det konstigt om jag står där? Eller om jag tittar ditåt? Blir det konstigt om jag säger något samtidigt som jag gör det här, betyder det något annat då? Menar hon någonting nu, bara för att hon tittade på mig?
Och då blir jag så glad. Att jag kan vara precis som jag är. Konstig. För det är jag, i andras ögon, men det är sådan jag är. Och det gör mig så glad. Att den här världen faksiskt även är till för mig. Att det finns en litenliten plats för aspergertjejen Andrea. Att det finns ni som tycker att den konstiga aspergertjejen är okej. jag har bara tränat med Sara. Men du är en av alla dom. Tack. Tack för att jag får andas ut ibland. Och vara den jag är. Tack.

haha. Nyss ringde telefonen och det var en sån där himla försäljare igen (jag har spärrat ,eller var det heter, försäljarsamtal, men det tar väl ett tag innan det börjar fungera) hur som, så frågade killen om jag hade mamma eller pappa hemma! HAHA.

Uschans så kallt det är! Jag fryser! Vida ligger redan i sängen och väntar på att vi ska sova. Jag har gjort åtta nya tvålar och det är så kul! Den roligaste var nog saltlakritstvålen, men sen luktade också äpple/apelsin väldigt gott. Också äpple/vanilj. mmh, man vill bara äta upp dom!

Idag har jag inte haft ont i huvudet! första dagen på någon vecka känns det som. så skönt att slippa den där korviga smärtan i skallen.

Imorgon är det redan torsdag och snart är det söndag, jag måste fixa pappapresenten, men just nu har jag sådan idétorka. :(.