Jag och ensamheten.

efter den trevliga födelsedagsfikan hos liv bestämde jag mig för en springrunda när jag kom hem, vilket faktiskt är den första uterundan för i år.
på dom grusiga vårgatorna tomma på folk sprang jag med jensen i hörlurarna. himlen var lilablå och luften var inte så vinterkall som den varit så otroligt länge nu. när jag var hemma vid porten igen kändes det som jag inte ens hade sprungit något, ganska förvånande eftersom jag inte tränat ordentligt sedan ryggen började spöka.

och festen igår var så himla rolig och jag var så glad och jag är så glad idag.
det är det här som gör att livet blir lite mer än okej, mycket mer än okej. det är dom här dagarna det är för få av för jag minns dom inte när vinterns kyla omsluter mig. men nu börjar jag vakna till liv igen.
jag klarar ju det här, eller hur?

jag finns
på riktigt
igen.