Jag och ensamheten.

idag efter jobbet gick jag och lämnade flera blodprov för att kolla upp det där med vitaminbristen. det var en massa krångel med vilka prover det var jag skulle ta, men till slut löste det sig. den här gången blev jag väldigt yr och jag sa att jag var väldigt rädd för allt det här med provtagning. då sa hon: då tar vi en tunnare nål, den känns mindre. och det gjorde den! varför har ingen annan gjort det förut? men jag glömde att andas när jag satt där och hon fyllde rör efter rör och när hon såg att jag blev allt blekare sa hon: nu måste du andas! ta ett djupt andetag! sedan fick jag lägga mig ner, men jag klarade mig från att svimma i alla fall. mycket skönt. och det gick ju ganska bra i alla fall. jag menar, jag tog mig ju dit.

efter det gick jag till polisen och lämnade nyckeln som den mystiska mannen lämnade här utanför mitt fönster på påskaftonsmorgonen. dom tyckte också att det lät mycket märkligt, skrev ner det jag sa och så sa hon att jag skulle ringa direkt om han kom tillbaka.

sedan ringde telefonen och efter det samtalet log jag för första gången på hela dagen skulle jag tro.
nu ni.