Jag och ensamheten.

jag vill ta en paus.
stanna.
andas.

jag vill gömma mig i ett hörn, bortglömd och sorgsen, för att sedan komma tillbaka när energin också gör det.
gömma mig från livet.
gömma mig från måsten.
gömma mig för människor.

jag vill försvinna.
jag behöver andas.

det är som att livet håller andan just nu.

men jag hoppas innerligt att detta bara är den sedvanliga höstångesten som knackar på, och inget värre.
hoppas hoppas hoppas.
med bara ben står jag i det kokande vattnet, redo att bryta min egen tystnad.
men inte ens för mig själv kan jag skrika ut den ångest jag känner.
inte ens för mig själv kan jag formulera och sätta ord på det jag varken känner eller tänker.

det är som att livet håller andan, och paniken för att inte få luft blir värre för var sekund.

men jag hoppas innerligt att detta bara är den  sedvanliga höstångesten.
det bara måste vara det.