17/12
jag är precis hemkommen ifrån norrköping, men mer om det senare.
pappa ringde mig när jag var i norrköping och berättade att jag hade fått avslag för min förtur till en studentbostad. och kan ni gissa varför...? jo, för att jag inte har ett fysiskt handikapp. det känns rent av en smula diskriminerande. jag har rätt till förturen, men nekas i alla fall. det är problemet med den här typen av diagnos, att det inte syns diret rent fysiskt.
det var i alla fall ett slag i magen och direkt när jag kom innanför dörren här hemma började jag gråta. ju mer jag tänker på det, förstår jag att jag inte kommer att klara av att bo med tre helt nya och okända människor i en lägenhet när allt annat runt omkring mig är nytt. jag behöver ett eget space där jag kan andas ut, där jag får hålla på med mina knäppa rutiner och inte behöva styras av andra.
jag har bett min psykolog och läkare om hjälp att själva ringa dit och förklara läget, eftersom de tydligen inte räkte med intyget som skrevs.
jag vill verkligen inte tacka nej till skolan, men jag är rädd att jag kommer behöva det.
och det vore verkligen att krossa mig.
pappa ringde mig när jag var i norrköping och berättade att jag hade fått avslag för min förtur till en studentbostad. och kan ni gissa varför...? jo, för att jag inte har ett fysiskt handikapp. det känns rent av en smula diskriminerande. jag har rätt till förturen, men nekas i alla fall. det är problemet med den här typen av diagnos, att det inte syns diret rent fysiskt.
det var i alla fall ett slag i magen och direkt när jag kom innanför dörren här hemma började jag gråta. ju mer jag tänker på det, förstår jag att jag inte kommer att klara av att bo med tre helt nya och okända människor i en lägenhet när allt annat runt omkring mig är nytt. jag behöver ett eget space där jag kan andas ut, där jag får hålla på med mina knäppa rutiner och inte behöva styras av andra.
jag har bett min psykolog och läkare om hjälp att själva ringa dit och förklara läget, eftersom de tydligen inte räkte med intyget som skrevs.
jag vill verkligen inte tacka nej till skolan, men jag är rädd att jag kommer behöva det.
och det vore verkligen att krossa mig.
Kommentarer
Postat av: Sara
Får du ta med dig Vida till Örebro? Hoppas att allting löser sig för dig vännen :)
Postat av: andrea.
ja, det får jag. men nu är jag osäker på om jag ens kommer dit..
Postat av: saran
ge dig inte! kämpa kämpa kämpa! och prova innan du ger upp! hur det än blir så måste du testa dina vingar, jag tror att de bär!
Postat av: Sara
Jag håller med Sara, kämpa in i det sista och ge allt så löser det sig nog :) Och om det inte gör det så har du i varje fall helhjärtat provat och gjort ditt bästa, det är det viktigaste.
Postat av: andrea.
ni är fina. <3.
Trackback
