Jag och ensamheten.

när jag ligger i sängen, i ett mörk rum, och tårarna rinner
påminns kroppen.

det är som att jag återigen väntar på att de mörka skepnaderna ska komma och hälsa på, fastän dom inte är där.
det är som att kroppen förbereder sig på strid, fastän det inte finns något att strida för.
det är som att jag redan har panikångest, fastän jag bara gråter.
det är som att jag förbereder mig för att lydigt ta upp skalpellen och börja skära, fastän jag har slutat med det.

men när jag stoppar kroppens invanda beteende känner jag mig inte ens rädd. inte det minsta.
men sen blir jag rädd.
för att kroppen fortfarande reagerar på detta sätt trots att jag inte gör det.


natten var olidligt lång.
jag tror julia och jag har bråkat för första gången. eller det är jag som har bråkat för så är det alltid. det är alltid bara jag som känner mig sårad och sviken pga att mina rutiner eller invanda saker helt plötsligt bryts. jag blir förstörd. och jag hatar det.

jag känner mig som en egoistisk barnrumpa.

fast det är inte bara jag. för att när det finns ett gemensamt beslut är det bådas beslut och det är inte jag som har bestämt för min egen vinning. men jag kan aldrig låta bli att känna skulden för det.
jag kan aldrig låta bli hur min kropp reagerar. jag kan inte låta bli min asperger. jag kan inte alltid gömma den.

jävla korviga sämsta aspergerskit.

och jag kan inte bara tänka "nu är det aspererpersonen i mig som tycker det är jobbigt, det är inte så farligt alls egentligen" eftersom att kroppen ändå har hela känslan av sorg i sig. det är som om man brytit benen och ska låtsas om som att man inte gjort det och ändå försöka springa fram.
jag vet att jag aldrig kommer kunna förklara helt och hållet hur jag fungrar. hur min asperger fungerar. jag vill inte skylla på den, men ibland måste jag. för i en oförståendes persons huvud låter jag som en barnrumpa. som en egoistisk deprimerad jävel.
jag önskar sååå att folk skulle få prova på att leva med asperger för en månad.