Jag och ensamheten.

Har du några sjukdomar? just det har dom frågat nu när jag åkt ambulans dom senaste gångerna, och jag vet inte vad jag ska svara. är asperger en sjukdom? så som dom menar det? jag har avvaktat med att svara, till slut ställer dom frågan tar du några mediciner? då svarar jag nej. men sedan har jag ändå sagt att jag har asperger. och jag hör hur dom rapporterar från den ena läkaren till den andra att jag har asperger. vad det nu spelar för roll att jag har det, när jag åker in för en svimmning och eventuell drogning.
hur som var dom otroligt snälla på s:t görans aktumottagning, i alla fall när jag jämför med besöket på danderyds akutmottagning i höstas, nu tog dom det lugnt och förklarade vad dom gjorde hela tiden och var inte sådär hårdhänta och snabba med allt. :).

och jag har tänkt på att det kanske blir för mycket intryck för mig när jag går ut. nya platser, hög musik under lång period, många människor, mörker och starka lampor, kämpa med att urskilja röster och prata. hålla koll på allt. helst hålla koll på vad alla runt omkring mig gör hela tiden. såklart har jag blivit ganska bra på det där, eftersom att jag utsätter mig för det och tränar på det hela tiden, men ibland kanske det är så att det blir lite för mycket i alla fall. Jag tror inte att det här gör att jag ramlar och svimmar, men att det tillslut är för mycket i mitt huvud att jag inte kan hålla koll på något. att jag släpper allt och inte försöker hålla mig uppe när jag tappar balansen och sånt. det låter helt snurrigt det här, men jag vet inte hur jag ska förklara det så att ni ska kunna förstå.

det är så mycket med asperger. det är så många olika moment som blir knasiga och jobbiga. något jag inte klarar alls, och som jag tycker är väldigt jobbigt att jag inte klarar är att hålla konversationer igång. jag har verkligen hur mycket som helst att säga, hur mycket som helst att fråga. men allt stannar i mitt huvud. för jag vet inte om jag kan säga just det jag vill säga eller fråga just det jag vill fråga. jag vet inte om det passar sig, eller om det blir konstigt. så istället för att faktiskt säga något, eller fråga något sitter jag och tänker på om jag skule kunna säga det eller inte, tänker ut konversationen i huvudet. tänker ut ett möjligt svar från den andra personen för att kunna förbereda vad jag ska säga då. och så fortsätter tankarna, hela dagarna. det är otroligt jobbigt faktiskt att brottas med mig själv hela tiden. vilja, men bli stoppad.



något jag kämpade med förut, varje dag, var psykoser och panik- och ångestattacker. när intrycken blev alldeles för många hela dagarna, för lite sömn och ensamhet. jag hade väldigt svårt att accpetera att det var psykoser, jag trodde på allvar att dom där spökena var helt på riktigt och skulle döda mig. skepnader som övervakade mig, bestämde varenda minut av mitt liv. jag blev också jättearg och sårad när folk sa att det var psykoser, för mig var det absolut inga psykoser. dom var ju där. spökena stod ju där precis bredvid mig. så många kvällar och nätter där jag befann mig i mitten av två världar och inte visste vilken som var den rätta. båda så verkliga, men så olika. jag är så glad att dom dagarna är över. den där totala skräcken är någonting jag aldrig glömmer.

när jag tittar tillbaka på det så här blir det ganska tydligt för mig hur stark jag har blivit. hur jävla mycket jag har klarat av. jag var runt tio första gången jag skrev i min dagbok att jag ville dö. att jag ville ta livet av mig. när jag gick i fyran. jag hade inga framtidsdrömmar, jag tänkte inte på vad jag skulle välja för gymnasium. jag trodde inte att jag skulle leva. jag trodde att jag redan skulle ha dött då. jag har alltid trott att jag inte skulle bli äldre än tjugo. det har varit så otroligt många år av totalt mörker och suddigt synfält, men det är inte så längre. jag har blivit så mycket starkare.
jag är så glad för mina vänner och allt ni någonsin gjort för mig. det är er förtjänst att jag finns. jag är så otroligt tacksam över att ni finns. ♥.