Jag och ensamheten.

nu har jag sovit mina dom där fyra små timmarna, som är dom enda jag kan sova, när jag varit ute. det är ett standardtal, just fyra. always. Men det är ju alltid något!

kvällen började i alla fall med middag med sara på ett mysigt ställe vid mariatorget, har jag för mig att det var. Sedan gick vi vidare för att möta upp saras vän och invänta gardell på folkoperan med ett glas vin. Jag kan säga att det glaset hade jag mer än gärna hoppat över, för när jag satte mig i stolen på rad fyra var jag redan full. och jag skojjar inte. jag garvade hysteriskt bara av att jonas kommer ut på scenen. det var fruktansvärt pinsamt! och som vanligt är jonas väldigt bra på alla sätt och vis, men han gjorde det inte på sitt speciella jonasvis. jag saknade jonas under hela jonastiden, det var lite som att han aldrig kom. MEN! jag säger inte att han var dålig, för det kan han omöjligt vara. bästaste gardell<3.


och inga egna bilder fick jag. jag hade med mig kameran! men när jag trycker på on-knappen är det enda som visas i displayen change battery pack. lyckat. men jag hoppas att jag får några bilder av sara sen!

sedan gick vi till anchor för att möta upp jobbartjejorna, som blev en ganska liten skara till sist. vi fnittrar, eller nej. jag fnittrar, vi pratar och har trevligt. drack vin och goda drinkar, ni vet, som man gör när man går ut? men jag kan visst inte göra det. för när vi ska gå hem kan jag knappt gå ordentligt. jag går långsamt och låtsas titta in i butikerna för att inte avslöja att jag faktiskt, egentligen, inte kan gå alls. fast nu har jag ju avslöjat det i alla fall. (men jag vet inte vad som är värst mellan att inte kunna gå efter dom få glas jag drack, eller att jag verkade intresserad av varenda stängd butik på rådmansgatan?). och när vi kommer fram till bussholmsplatsen lyckas jag ramla på något sätt, inte så konstigt egentligen eftersom jag knappt kunde gå, och så slår jag i huvudet. som vanligt. är det någon gång jag ramlar och inte slår i bakhuvudet? svar nej. så jag svimmar av och grejer. och tydligen kommer en kille fram och tar över hela situationen med mun mot mun metoden och beodrar sara att ringa ambulans. och än en gång sitter sara och jag där i ambulansen, på väg mot akuten, för att sedan få gå en stund senare. det är ju inte okej det här.
vill ni slippa drama bör ni hålla er så långt borta från mig som möjligt, men vill ni däremot ha lite dama är det bara att hålla er nära mig.

nu har jag bara lite ont i bakhuvudet och över nyckelbenet, som ambulansföraren tryckte jättehårt över när han skulle försöka få kontakt med mig. det är alldeles rött just nu och det kommer säkerligen bli fina blåmärken där.
jag måste ändå säga att det var en väldigt fin kväll. precis alldeles lagom, det tackar jag mina fina vänner för. men jag hade mer än gärna sluppit den där ambulansfärden.
och jag kan inte låta bli att undra över om den där mun mot mun-killen var snygg... fast det vill jag inte veta, vem vet, han kanske var jätte..(?)..äcklig ? eller något? och då vill jag inte veta det. fast det var ju snällt att han kastar sig över mig och ger mun mot mun metoden det första han gör. haha.