Jag och ensamheten.

idag har jag en otrolig ångest. det är svårt att andas.
jag sprang 5km på 25minuter på bandet idag, det maniska springandet utan slut.
jag vill gråta, men jag kan inte. jag vill andas friskluft, men jag kan inte.
jag är arg på mig själv för att jag sårar människor. jag är arg på mig själv för att det inte är meningen att såra.
än en gång rinner blodet och jag skäms. skäms för att jag inte kan låta bli. skäms för att det är jag.
än en gång rinner blodet för att påminna mig om hur dum jag är.
än en gång rinner blodet på mina bara ben.
än en gång för att aldrig tillåta mig att må bra.

jag vet inte hur man gör som glad. jag vet bara hur man lever olyckligt och mörkt.
när dagar som får mig att må så bra tar slut, inser jag att jag inte är värd dom dagarna. jag får skuldkänslor för att jag skrattar och är glad. det känns som att det är på låtsas. inget av det är på riktigt. livet vill bara sukta mig med lyckan, den jag aldrig kommer att få. den lyckan som ångestfria dagar och utan sömlösa nätter. den lyckan med skrattande vänner.

jag vill inte tro att det är så.
jag vill tro att mina dagar också kommer att bli ångestfria, att jag kommer att leva utan sömnlösa nätter. jag vill tro att blodet slutar rinna ner för mina ben, att mina ärr så småning om kommer att blekas bort av solljus och gångna år utan allt skärande. jag vill tro att jag ska sluta skämmas för den jag är. jag vill tro att det blir bra. jag vill tro att jag skrattar med mina vänner.

jag är så otroligt rädd för att misslyckas. misslyckas med det som gör att jag ändå framstår som ganska normal. jag är rädd för att inte orka jobba när ångestdagarna blir för långa. jag är rädd för att inte kunna betala lägenheten och bli tvungen att flytta hem igen. jag är rädd för att mina vänner inte ska orka med mig och lämna mig. jag är inte rädd för om det ska hända, utan när det ska hända. och när det händer kommer jag inte klara det.