Jag och ensamheten.

först kollade jag om lönen kommit in på kontot. och såklart inte. så jag ringer jobbet och klagar igen, men hon säger att pengarna ska vara skickade och att jag borde fått dom. men nej. så jag får ringa ytterliggare en gång imorgon.

sedan följde jag med andrea till läkaren, sedan skulle vi kolla om henrik var på jobbet för att säga hej, men det var han inte. Då tog  vi en fika medan vi väntade på att tatueringsstudion skulle öppna. sedan gick vi dit och andrea beställde en tid! så roligt! och det kommer att bli så fint andrea!!!!<3.
sedan åkte vi hem till andrea och precis när vi skulle gå till bussen, böjde jag mig ner på ett, tydligen, ganska konstigt sätt för det bara hugger till i rygger och strålar ut i hela benen och jag kan inte röra mig. med myrsteg tar vi oss till busstationen och väntar på bussen. och eftersom att den var mer än tjugo minuter sen skulle andrea inte hinna till jobbet, så hon följde med mig hem, vilket var tur, för jag kunde ju inte gå själv. sedan har hon handlat och lagat mat åt mig. vilken service! och vilken vän! <3. jag har skrikit rakt ut för att det gjort så ont. och till och med skakat i hela kroppen på grund av bara smärtan, ni vet sådär som man har sett gravida som föder barn gör. och så här ont hade jag inte förra gången jag fick diskbråck.
andrea har fått göra alla förflyttningar med mig. hon sa att jag borde haft en taklift här. så illa är det.

men nu kunde jag i alla fall ta mig till datorn från soffan. det tog ungefär sju minuter. men det gör ont hela tiden. i ryggen och ner i hela benen. det gör ont att andas, att skratta, att skriva, att sitta, att ligga, att stå, att gå.
och pricken över i:et är att värktabletter inget fungerar på mig.

vilken skitkorv.

tur att jag har väldens bästa vänner<3.
det är verkligen sant.
alla ni<3.