Jag och ensamheten.

Jag letar skolor för fullt. igår skrev jag till och med ut några ansökningspapper på jobbet. därmed inte sagt att jag ska söka, men att ens skriva ut papprena är stort för mig! men när jag tittar lite närmre på utbildningarna och deras krav på antagningar är det inte längre 22 och 23 år som ska vara fyllda, nä då är det helt plötsligt 25.
och då skriver jag istället musik i sökfältet för utbildningar och jag känner själv hur jag bara skiner upp och känner att jag undrar vad jag håller på med när musik är det som ligger närmst om hjärtat.
behandlingspedagog och artist är ju typ samma sak. jag kan säga att den musik jag lyssnat på har hjälp bättre än någon psykolog jag någonsin haft. så min slutsats är att om jag skriver musik och når ut till alla dom som behöver någon eller något kommer det att hjälpa minst lika mycket som när jag skulle sitta och prata med dom.
svammel svammel, någon som förstår?
men sedan slår det mig att jag inte alls är så bra på det där med musik som jag skulle vilja, att det ens är någon idé att söka. icke.