Jag och ensamheten.

jag somnade ungefär vid tre och sov i två och en halv timme, skönt med lite vila med den här korvmigränen. jag hade inte tänkt att gå och handla, eller mest för att jag inte orkade för all huvudvärk. att gå och handla då med det vanliga jobbiga plus migränen tänkte jag undvika, men när jag vaknade efter den lilla vilan var jag faktiskt lite hungrig och var tvungen att gå och handla i alla fall.
på vägen hem ska jag gå över övergångsstället och känner att det är någon som tittar på mig, men det är inga människor där, förutom bilen som stannat för det röda ljuset. och tror ni inte att det är korven nummer ett som sitter där och stirrar på mig? följer mig med blicken när jag går där över vägen. och jag blir så arg, att han ens vågar titta på mig sådär. jag andas in genom näsan och ut genom munnen. han är inte värd att gråtas över längre. han är inte värd att skrämmas för längre. han är inte värd det. fast inom mig slits jag sönder och när jag kommer innanför dörren här hemma går det inte att hålla tårarna tysta och stilla.
jag hatar att bo i samma lilla stad som honom. jag hatar att stöta på honom ofrivilligt när jag minst anar det. dessutom har han bytt bil så jag känner inte längre igen honom på vägarna.