text.
vem ringer man när man inte orkar leva? vem ringer man när man inte vill leva?
jag har inte någon längtan efter att dö, egentligen. jag vill inte dö. nej, jag längtar inte efter döden. det är livet jag inte klarar av. jag är egentligen ganska rädd för att dö, för tomheten, för evigheten.
och om jag skulle vara helt övertygad om att ickelivet var ett bättre alternativ, skulle jag inte behöva ringa någon över huvud taget. men jag har en plikt, något, som får mig att fortsätta. men det finns ögonblick, ögonblick som är betydligt längre än ögonblick, där ångesten har greppet om mig och någon måste påminna mig om varför jag måste leva. men vem ringer man då? vem orkar lyssna till något så ynkligt? vem ska behöva lyssna till något sånt? och när det väl är någon som lyssnar finns det inget svar på frågan varför man måste leva.
men vem ringer man?
man ringer ingen. man utsätter inte folk för det. man utsätter inte folk för sin ångest, sin ovilja till livet, för sina självmordstankar för det är så lätt att det missförstås. det uppfattas som en anklagelse, ett uttryck för missnöje. som om det är ditt fel att jag har ångest. som om det är på grund av något som just du gjort eller sagt, eller inte gjort eller inte sagt som gör att jag inte orkar leva. så enkelt är det dessvärre allt för sällan. nej, det man vill ha från den stackaren som tvingats lyssna är en anledning till att leva. en, för mig, betydelsefull anledning till att leva. men det är att begära för mycket. alldeles för mycket. för i just dom stunderna när ångesten har mig i sin makt finns det ingenting som är en anledning betydelsefull nog för att man ska välja livet. jag begär en omöjlighet.
därför ringer jag inte till någon när jag inte orkar med mig själv. när ångesten blir för stor. när jag inte orkar leva. jag har många vänner. många vänner som säger att dom gärna lyssnar på min ynklighet. jag har en hel telefonbok med numren jag skulle kunna ringa
men
jag gör inte det.
för man utsätter inte folk för det, för sin ångest och ovilja till livet.
för det jag begär är en omöjlighet.
jag har inte någon längtan efter att dö, egentligen. jag vill inte dö. nej, jag längtar inte efter döden. det är livet jag inte klarar av. jag är egentligen ganska rädd för att dö, för tomheten, för evigheten.
och om jag skulle vara helt övertygad om att ickelivet var ett bättre alternativ, skulle jag inte behöva ringa någon över huvud taget. men jag har en plikt, något, som får mig att fortsätta. men det finns ögonblick, ögonblick som är betydligt längre än ögonblick, där ångesten har greppet om mig och någon måste påminna mig om varför jag måste leva. men vem ringer man då? vem orkar lyssna till något så ynkligt? vem ska behöva lyssna till något sånt? och när det väl är någon som lyssnar finns det inget svar på frågan varför man måste leva.
men vem ringer man?
man ringer ingen. man utsätter inte folk för det. man utsätter inte folk för sin ångest, sin ovilja till livet, för sina självmordstankar för det är så lätt att det missförstås. det uppfattas som en anklagelse, ett uttryck för missnöje. som om det är ditt fel att jag har ångest. som om det är på grund av något som just du gjort eller sagt, eller inte gjort eller inte sagt som gör att jag inte orkar leva. så enkelt är det dessvärre allt för sällan. nej, det man vill ha från den stackaren som tvingats lyssna är en anledning till att leva. en, för mig, betydelsefull anledning till att leva. men det är att begära för mycket. alldeles för mycket. för i just dom stunderna när ångesten har mig i sin makt finns det ingenting som är en anledning betydelsefull nog för att man ska välja livet. jag begär en omöjlighet.
därför ringer jag inte till någon när jag inte orkar med mig själv. när ångesten blir för stor. när jag inte orkar leva. jag har många vänner. många vänner som säger att dom gärna lyssnar på min ynklighet. jag har en hel telefonbok med numren jag skulle kunna ringa
men
jag gör inte det.
för man utsätter inte folk för det, för sin ångest och ovilja till livet.
för det jag begär är en omöjlighet.
Kommentarer
Trackback
