23/1 nr2.
jag har faktiskt mycket att säga, om allt. hela tiden.
men jag säger aldrig något.
det är dumt.
för sedan säger alltid någon annan precis det jag hade velat sagt. eller så förblir det osagt.
men, värst är det att jag inte får någon röst.
men så kommer det alltid att vara. jag kommer alltid att brottas med aspergertankarna som gör det omöjligt att bara säga saker. när jag inte vet vad man kan säga och inte utan att det blir konstigt eller så.
när någon berättar något har jag tusen frågor jag vill ställa, men gör det inte.
när jag möter någon har jag tusen frågor jag vill ställa, men gör det inte.
och varje dag tänker jag att "idag ska jag" och sen när jag väl står där blir det inte alls så. då blir jag stum igen.
jag hatar det.
jag vill inte vara stum.
jag vill inte alltid vara den tysta.
men jag säger aldrig något.
det är dumt.
för sedan säger alltid någon annan precis det jag hade velat sagt. eller så förblir det osagt.
men, värst är det att jag inte får någon röst.
men så kommer det alltid att vara. jag kommer alltid att brottas med aspergertankarna som gör det omöjligt att bara säga saker. när jag inte vet vad man kan säga och inte utan att det blir konstigt eller så.
när någon berättar något har jag tusen frågor jag vill ställa, men gör det inte.
när jag möter någon har jag tusen frågor jag vill ställa, men gör det inte.
och varje dag tänker jag att "idag ska jag" och sen när jag väl står där blir det inte alls så. då blir jag stum igen.
jag hatar det.
jag vill inte vara stum.
jag vill inte alltid vara den tysta.
Kommentarer
Trackback
