Jag och ensamheten.

det var en väldigt bra första dag på jobbet, efter sjukskrivningen.
men jag är fruktansvärt förkyld, vilket jag varit den senaste månaden. har varit frisk kanske två dagar i mellanåt, på sin höjd, men sen har förkylningen kommit tillbaka. well. jag klagar på så mycket nu att det skulle räcka för hela 2010. men ibland blir det så.

nu ska jag dricka soppa och titta på p.s i love you. jag älskar den filmen. trots att den inte alls är i samma klass som boken, men jag uppskattar nog filmen just för att jag vet alla dom där detaljerna som finns i boken men inte visas i filmen. och jag älskar (vilket låter konstigt) men när folk dör i berättelser, liksom en sådan människa som är finast och bäst i hela världen som inte alls borde gå och dö, och då blir allt extra sorgligt och då gillar jag det ännu mera...
man ska gråta i filmer, antingen av skratt eller sorgsenhet, men så är det, annars är dom inte bra!
åh, vad jag är bra på att dra ut förklaringar till oerhört långa och onödiga förklaringar.

det är ytterliggare ytterliggare en aspergersgrej; att inte kunna berätta sammanhängande eller välja ut relevant information.
för när jag berättar saker, typ om någon frågar var jag har gjort under helgen så måste jag först tänka igenom väldigt länge. sedan börjar jag från fredagen, när jag kom hem från jobbet, och att jag sedan gick och tränade och efter det gick jag och handlade, och om jag kommer på att jag gick och handlade innan träningen måste jag rätta mig själv och säga att jag gick och handlade först och sen tränade. vem är ens intresserad av att jag var och handlade? eller om jag ska berätta vilken tid någonting hände, kan jag stå och diskutera högt i själva den här detaljerade harrangen om vad gjort: det var någon som ringde klockan 10, eller nej, det var nog senare för jag hade varit uppe ganska länge innan, det var nog vid elva, nej förresten. det var innan elva för då satt jag vid datorn, så det måste ha varit vid undefär halv elva. nej tjugo över tio var det, just det, för då såg jag att tåget åkte förbi här utanför. så var det. det ringde vid tjugo över tio, sedan vid tolv... ja men förstår ni. stackars er som måste lyssna på mig ibland, när jag inte är extra skärpt och kommer på mig själv att jag inte behöver berätta sådana obetydelsefulla saker, haha.