Jag och ensamheten.

jag är lite sådär stolt över mig själv, jag gick till läkaren när jag visste att hon skulle säga att jag skulle gå och ta blodprov. annars är det då jag brukar hoppa över att gå till läkaren, för att jag inte vill ta det där blodprovet. och mycket riktigt fick jag gå till våningen ovanför för det där provet. och så sätter jag mig på stolen, och man ser alla dom där provrören och alla nålar och den där spänrämmen dom sätter runt armen, och är sjukt nervös. och så säger hon att hon bara ska ta ett stick i finger. det är inte så bara för mig, men det är ju mycket bättre än armväcket. sist jag tog ett stick i fingret var väldigt många år sedan, när jag var kanske åtta eller något, så jag minns inte riktigt hur det känns, bara att jag kräktes och mådde illa och höll på att svimma och allt sånt där... men jag tänkte att det gör jag nog inte nu, eftersom att jag har klarat mig från att svimma några av de senaste gångerna vid blodprovstagningarna. och det gick ganska bra, man slipper ju se den där jättelånga, stora nålen som dom bara trycker in i armen. det gick ju snabbt och gjorde inte så ont. men,  jag hade ju redan byggt upp förväntningarna till en provrörsblodprovstagning, så jag började må illa och började få lite svimmningskänlsa, men jag behövde inte lägga mig ner eller något sånt, utan gick ner igen för att vänta på provsvaret.

gissa om det kändes bra! att inte behöva ta upp tjugo minuter av en sjuksköterskas tid med något som går på någon minut!
så ja, jag är lite stolt. om man får vara det för en sån här liten sak ;).




sedan när svaret kom hade jag ingen virus i kroppen, men hon sjukskrev mig ändå över helgen. och sa att jag skulle komma tillbaka typ direkt om jag fick feber igen. men det känns som att ta i, så akut är det ju inte ?