Jag och ensamheten.

ibland dyker dom upp. det kommer dom alltid att göra.
det jag måste lära mig är att skilja på dom och mig.
deras röst och min röst.

igår när jag låg i sängen fick jag plötsligt känslan av att jag inte skulle vakna idag.
jag skulle dö.
någon gång under natten skulle jag dö.
till slut insåg jag att det var spökena som var på besök och försökte tränga sig in under min hud, in i mitt hjärta, in i min hjärna.
dom har alltid vetat exakt hur dom ska komma åt mig, för dom har alltid lyckats, men igår kunde jag välja att inte lyssna på dom. igår kunde jag förstå att dom inte kan få mig att göra någonting längre. 
för första gången i hela mitt liv kände jag mig starkare än dom.

och det gjorde mig så glad att jag bara grät. av ren lycka.
det här är det största någonsin för mig
jag tror inte att ni kan förstå hur bra det känns
men det här är det bästa på mycket, mycket länge.

som att den mer än tio års långa, branta uppförsbacke som jag hela tiden sprungit i tagit slut.
helt befriande.