Jag och ensamheten.

jag pratar med psykologsara på msn.
och jag hatar att höra dom där sakerna som man absolut inte vill höra, när det är så här.

och jag kan göra vad som helst, säga vad som helst. men ingenting hjälper ju om jag innerst inne inte tror på det själv. och tyvärr gör jag ju inte det.
jag hatar all den här jävla negativiteten som finns inom mig.

det känns som att jag diskuterat och provat allt med min psykolog, men jag misslyckas bara med allt, och det får mig att tro att jag aldrig kommer att klara den här kampen. den här kampen om att bli jagad av döden och springa efter livet. jag har alltid befunnit mig någonstans där imellan, aldrig levt men heller aldrig nått döden helt och hållet.
och nu är väl den där mellanzonen mindre än någonsin och det känns som att jag är tvungen att välja mellan livet och döden och jag är så korvigt nära på att faktiskt välja.

och jag är arg för att jag är ledsen. jag blir arg när jag inte längre kan dölja det. jag blir ledsen över att det där falska leendet som jag så länge spelat på faktiskt mest bara var på låtsas för där under rinner tårarna som i ett vattenfall. jag är bara på låtsas. jag vet inte ens om jag finns?

men jag är ju bara en av alla deprimerade korvar.