Jag och ensamheten.

idag är det två år sedan jag tog studenten.
och nu när jag ser alla studenter blir jag så otroligt glad.
studentdagen är den av de få dagar jag aldrig någonsin kommer att glömma. skolgången har varit otroligt jobbig för mig och de senare åren på gymnasiet var så outhärdligt att jag var på väg att ge upp. jag gav upp för en stund, folk trodde till och med att jag hade hoppat av. men mina lärare hejade på mig, mina vänner och min familj hejade på mig. jag fick reducerat schema och gick i skolan tre dagar i veckan det sista halvåret. det gjorde att jag på något sätt, som jag inte har någon aning om, klarade det. och på studentdagen kändes det som om att jag klarat det omöjliga. det blev liksom ett mål för allt jag varit med om, det blev som att jag klarat livet och fick en guldmedalj i kategorin hur man klarar livet. och när jag sprang ut och kramade om mamma grät jag tårar som jag aldrig kommer gråta igen. jag var så stolt över mig själv. jag klarade det verkligen. ett mål som en månad tidigare kändes omöjligt, jag klarade det!
och nu sitter jag här och gråter igen, men det betydde verkligen så mycket för mig och den dagen är det bästa jag varit med om, inte för att den var speciellt mycket roligare än någon annan dag men just för själva känslans skull. känslan av stolthet som jag så sällan känner.
och då är det inte så konstigt att jag blir en smula rörd när studenterna hoppar i takt till musiken på flaken.