Jag och ensamheten.

den senaste tiden har jag varit mera arg än ledsen över det som hände för 7-8 år sedan. det som förstört delar av mitt liv. och jag är inte så arg över det han gjort, eller det som hände. såklart är jag ledsen och arg för det(!!!) men nu är jag istället galet arg över det ynka straff han kom undan med. det minsta tvåsiffriga tusenbeloppet var det jag fick efter år av kränkningar, ofredande, skräck och psykiskt lidande. för när man sedan hör om andra mål där man blivit rånad och överfallen, som att man tex blivit omkullputtad, men inte skadat sig, vid ett enda tillfälle och kan få tresiffrigt tusenbelopp för det. jag däremot, kan inte på långa vägar räkna de tusentals gånger jag utsattes för allt som hände. och jag blir så arg för att det som jag utsattes för och flera andra utsätts för varje dag inte är något som tas på lika stor allvar som ett överfallsrån eller så.
jag blir så arg när jag tänker på det att jag inte vet vart jag ska ta vägen. det är helt sjukt att det ska behöva vara så. när man redan blivit sviken av en vuxen blir man sviken av resten, när man nekas förtroende för det man säger. trots en fällande dom känner jag mig inte betrodd. jag känner inte att jag fått rätt. han dömdes mot sitt nekande och hans försvarsadvokat försökte gång på gång få mig att bryta ihop under rättegången för att på något sätt kunna få det bevisat att jag ljög och ville ha uppmärksamhet. och det sjuka var att försvarsadvokaten sa till mig utanför rättegångens dörrar (under pausen) att han var ledsen att han behövde gå på så hårt. men det räknas inte, för det är inget han vill säga inför domare, advokater eller den misstänkta brottslingen. inget blir på riktigt.
jag har inte fått rätt.


och jag berättar inte det här för att jag vill få er att tycka synd om mig, inte alls. jag vill få er att förstå min ilska, min sorgsenhet. jag vill att ni är arg på honom med mig. arg på sveriges rättssystem. och jag vill än en gång visa att den man minst anar har hemligheter som inga andra vet. och vi är inte ensamma.