Jag och ensamheten.

det är sådan otrolig skillnad på hur maten smakar när man är hungrig till skillnad från när man inte är det. helt plötsligt blir det liksom gott att äta.
den senaste veckan har jag förvånats flera gånger över att jag tyckt det varit gott med mat och då blir jag så glad, för det händer allt för sällan.

idag är en lite bättre dag, det tackar jag för.
att börja dagen med träning är alltid bra. sedan låg jag flera timmar med vida i famnen och tittade på tråkig tv. hon känner nog av att jag ska åka bort, när jag packar och sånt. eller så känner hon av ångesten som stormar inuti. hur som vilar hon sitt huvud mot mitt bröst lite extra länge dom dagarna och jag tappar räkningar över hur många gånger jag viskar jag älskar dig i hennes öra.


det här valet.
att välja livet.
jag tror det blev lite väl stort för mig eftersom att döden alltid har varit en väg, en sista väg. och bara det har gjort att jag känt mig ganska lugn. jag har kunnat leva och gjort vad som helst för skiter det sig hade jag alltid kunnat dö i alla fall. men nu när det alternativet försvann känner jag mig plötsligt tvingad till livet, ett tvång, sitta fast, panik. jag trodde att jag kunde peppa mig själv, att det skulle hjälpa mig. att bara bestämma mig för livet oavsett vad.
men jag hade fel.
jag vill så gärna tro att jag mår bra; att spökena är borta, att psykoserna är borta, att matmonstret är borta, att träningsmonstret är borta, att det hungriga blodmonstret är borta. men att säga så vore att ljuga. jag mår inte bra, men jag kämpar. jag kämpar otroligt hårt. jag har blivit bättre, men jag är inte bra ännu. och jag ber om ursäkt för dom här jävla pissdagarna. men jag hoppas ni förstår.