8/5 nr3.
när jag måste isolera mig för att tårarna bara VÄGRAR sluta rinna.
jag blir så vansinnigt less på det. vansinnigt less.
och ledsen på riktigt.. en bästa vän är ju hemma över helgen, och jag sumpar chansen att träffa henne.
men ta dig samman och åk och träffa dina vänner säger rösten i mitt huvud och skuldkänslorna för den värdelösa människa jag är blir bara starkare och ångesten blir bara starkare och paniken blir bara starkare.
och när mina fina vänner messar och är så förstående, men samtidigt så gärna vill träffa mig blir jag så arg på mig själv. jag förstör för mig. jag förstör för världens bästa människor som ska behöva sitta och oroa sig för mig och försöka peppa mig att orka och vilja.
vad jag är less och trött på det här.
på det här att jag aldrig kan hjälpa mig själv, jag kommer för alltid behöva er som drar mig frammåt i livet.
och det är inget jag vill.
jag känner mig oförmögen att klara mig själv.
att jag aldrig kommer att stå på mina egna ben.
jag kommer aldrig lära mig att gå.
så känns det som.
jag vill inte mer.
vet du, du kan visst gå! bara att du snubblar och faller ibland. men om man jämför med nu och när jag lärde känna dig för mindre än två år sedan så snubblar du inte ens hälften så ofta. titta lite i backspegeln och se hur du för varje dag blivit starkare och tryggare. det syns, och det kan nog fler än jag skriva under på. och det kommer fortsätta så, snubbelrisken kommer i framtiden bli minimal tror jag, faktiskt!
tack sara. för att du finns och säger alla dom där bra sakerna. :). <3.
Jag håller med Sara, du snubblar inte alls lika ofta längre. Vilket är ett stort framsteg! Jag finns alltid här för dig Andrea, det gör inget att vi inte träffades i helgen, självklart var det tråkigt men det viktigaste är att du ska bli bättre. Och behöver du vara ensam ska du få vara dig, men som sagt så får du alltid höra av dig. Är din vän och kommer alltid vara det! <3
