Jag och ensamheten.

mitt jobb är kaos nu. jag vill bara gå hem och gråta varje dag.
jag älskar den lilla flickan och arbetskamraterna.
resten vill jag bara spy på.

tanken av att plugga i örebro, att bo ett och ett halvt år så långt ifrån julia gör mig gråtfärdig bara jag tänker på det.

jag är trött hela tiden och orkar ingenting.
och jag har fått sådär ont i ryggen igen, så ytterliggare ett ryggskott är något jag bara väntar på.

höstångesten kryper allt närmre när jag borde vara glad.

jag har aldrig någonsin känt ett så stort behov av rutiner, som min kropp behöver nu. och jag är ändå rutinberoende för att fungera. jag har alltid kämpat emot det, för att det helt enkelt inte går med jobb och annat.
men utan rutiner är min kropp aldrig ledig. min kropp slappnar aldrig av.
och nu vill den bara stänga av sig.
hela hela tiden.
batterierna är slut.
det finns ingen laddare.