Jag och ensamheten.

i onsdags efter jobbet åkte jag till mammas jobb i sollentuna för att få hjälp att titta lite på skolor och det till våren. men när det är dags att åka hem går jag på bussen som jag så noga kollat upp i förväg på sl.se. och efter ett tag slutar den där skylten, som visar vilken station det är, att fungera... och efter ett tag går jag fram till chauffören och ber honom säga till när mina station kommer, för jag hade ju ingen aning om när jag skulle gå av. då säger han att vi redan åkt förbi den, men sa att jag kunde gå av vid stationen vi stod vid och gå ner för en backe. sen skulle jag vara på rätt ställe.

men ni vet ju hur jag är i nya områden.
just det.
jag går vilse.
jag hamnar alltid vilse på något sätt.



jag går omkring gråtandes och hittar ingen busstation över huvud taget. till slut går det förbi en kvinna som jag frågar hur jag ska gå för att komma till min station. men så skakar hon på huvudet och säger "nej, den finns inte här. det måste vara förbi motorvägen" så då ringer jag pappa, gråter ännu mer, och säger att jag vilse på ett ställe som jag inte vet vart det är. han säger att jag ska försöka leta efter vägnamn och mackar, så jag går omkring och letar lite, medan pappa åkte till sollentunaområdet för att leta.
sedan kommer jag till en statiolmack och det är bara motorvägar runt om mig. men jag ser var det står på motorvässkyltarna och då kände pappa igen sig och kunde hämta upp mig.

schysst busschaufför som skickar iväg mig på okänd mark till en busshållsplats som inte finns.
det är tur att jag har min världsbästa pappa som letar upp mig när jag vilsar bort mig på motorvägar, skogar och mindre bostadsområden.