Jag och ensamheten.

jag vägde mig nyss, eftersom att det är flera som kommenterat att jag blivit smalare.
6, nästan 7 kg har jag gått ner, på drygt en månad.
och jag vet inte om jag ska bli orolig eller glad.
jag är glad för att dom extra kilona är borta men undrar om jag behöver känna oro för att gå ner ännu mer.

jag vill hela tiden fly.
när saker och ting börjar bli en vana vill jag bryta den själv, så fort som möjligt, för att jag inte ska få vanan bruten oväntat, oönskat.
jag vill ha kontroll.
när jag börjar tycka om något för mycket, blir jag fruktansvärt rädd för att förlora det. då drar jag mig istället undan innan jag blir sårad.
jag har blivit sårad allt för många gånger och hjärtat skriker till mig så fort det finns en minsta risk till det. men det leder till att mitt hjärta ständigt skriker, för hjärtat tycker jag kan bli sårad av allt. nästan så att det skriker till mig att jag kan bli sårad av min taklampa. inte riktigt, men inte heller långt ifrån.
det har hänt allt för många gånger förut, att hjärtat gått sönder. jag har heller aldrig lagat det. det är små pusselbitar som ligger där inom mig, tätt intill varandra, nöter sönder varandras kanter. skaver. skriker. aldrig riktigt helt. pusselbitar som skavt så länge mot varandras kanter att de bytt form. de passar inte längre varandra. det går inte att laga. det går inte att lägga ihop bitarna till ett pussel.
jag måste forma om kanterna. fila, slipa, pressa. arbeta för att försöka få bitarna att passa varandra igen.
det är vad jag måste. om jag ska fortsätta orka. men hur?