Jag och ensamheten.

hela onsdagen och hela torsdagen låg jag nerdrogad i soffanoch har sovit bort dag som natt. natten till tosdag fic jag dessutom jätteont och låg på golvet och grät, så jag ringde sjuksköterskemor min och frågade om jag kunde ta en till tablett tidigare än jag egentligen fick. och det gjorde jag och då blev jag ju ännu mer borta i skallen. minns inte ens att jag gick och la mig, men det var tydligen julia som hjälpte mig i säng, så borta var jag.
och det är sjukt att jag kan sova dygn i rad, vara helt avslappnad i hela kroppen; sådär varm och mjuk och sådär så man bara vill blunda liksom.. men ändå gör det stöööört ont i magen. så att mensmedicinerna hjälper ju så att jag kan sova och låta dagar passera som i dimma, men smärtan hjälper den inte alls att ta bort. inte alls.
och undersökningar läkare gjort när jag inte har ont säger att allt ser normalt ut. plus att de inte riktigt tror på hur ont jag har när jag, dessutom har jag svårt att beskriva den verkliga smärtan.
men. nu måste jag, på någe vis, ta tag i det här för det gör så fruktansvärt ont.