Jag och ensamheten.

just nu är jag sådär jobbig. sådär jobbigt ledsen.
när jag inte vet vad det är så gör att jag blir så sjukt ledsen.
julia brukar säga att hon vill göra mig glad och hon frågar vad som skulle göra mig glad.
och jag blir ännu mer ledsen när jag inte har något svar på den frågan, att det inte är något som gör mig glad, för stunden.
jag blir ledsen för att jag inte kan säga att "allt jag behöver är en kram från dig". för om jag var vanligt ledsen skulle det räcka alldeles utmärkt, men nu är jag inte bara vanligt ledsen. jag är jobbigt ledsen.
det är väl den här fruktansvärda höstångesten.

och tidigare idag skrattade jag hur mycket som helst. det har egentligen varit en jättebra dag.
och sedan vänder humöret.
jag är som natt eller dag.
mörker eller ljus.
noll eller hundra.
allt eller inget.
jag är aldrig där i mellan. det är allt eller inget.
och dom här inget-stunderna är så fruktansvärt jobbiga. det finns ingen lust att le. ingen lust att röra sig en milimeter. allt är verkligen inget.
på samma sätt som allt-stunderna kan vara jobbiga. kan inte sitta still. inget stimulerar mig tillräckligt. allt är verkligen allt.

jag vill kunna sitta på en stol, som en normal människa, och vara varken extremt glad eller fruktansvärt ledsen. jag vill inte att min sinnesstämmning ska ta all min energi.
jag är trött på det här.