Jag och ensamheten.

fortsättning på matstycket i förra inlägget.

i och med att jag började med mina p-piller, började jag bli hungrig konstant vilket jag nämt tidigare. men det har också gjort att varje gång jag är iväg någonstans och måste äta det det inte går att få tag på något vegansk har jag tvingats fuska så många gånger. det har känts okej just för att det faktiskt inte finns något alternativ och jag annars blir så hungrig så att illamåendet får mig att spy.
men att börja köpa hem egna varor som inte är veganska gör mig illa till mods. tar bort allt det jag står för. som om att jag inte längre skulle bry mig.

men jag vill inte låsa mig i det.
den här hungerperioden som p-pillerna har inneburit har verkligen fått mig att inse vad mat verkligen är. det är ingenting som man bara MÅSTE TVINGA I SIG för att överleva, utan jag har verkligen varit sjukt hungrig och då har maten både varit god och gjort mig mätt. och att äta sådär på ett sätt utan att jag behöver träna i sjutton timmar efteråt, eller känna mig äcklig eller ens tänka på hur mycket och hur onyttigt jag ätit.
och nu vill jag nästan gråta.
för jag minns ärligt talat inte hur länge sedan det var så här lätt att äta. när mat fick vara gott. när det inte var en kamp att trycka in varje gaffel lastad med mat in i munnen.

kanske har striden mellan mig och maten lagt sig? jag hoppas så innerligt att det är så. för de senaste veckorna, kanske månaden, har varit så sköna. att inte behöva fokusera allt på mat. att inte behöva förkippa allt som har med mat att göra med någoting negativt.

så därför blir den veganska kosten nu utökad med vegetariska inslag, kanske för alltid, kanske för ett tag. det återstår att se.
just nu vill jag bara äta, utan att behöva tänka skiten ur mig.

















men nu säger jag hejdå matångest!