Jag och ensamheten.

fast egentligen är det ju 4/7 nu, men så känns det ju inte när man inte sovit.
det är en sömnlös natt det här. tyvärr.
jag hatar det, men dom kommer med jämna mellanrum.
jag vill gråta, men kan inte. jag har inte ens någon anledning till att gråta.
när alla sover och jag sitter vaken, känner jag mig så fruktansvärt ensam. som när man är med massa människor, men ändå inte får vara med. fast inte ens så. det är som om jag inte fanns. som om jag inte skulle ha funnits. världen skulle ändå ligga och sova.
det är inte ett enda fönster tänt i byggnaden mitt emot, inget utom mitt. 
från fönstret ser jag ett gatukök som har öppet dygnet runt. är det dit man ska gå en natt mellan söndag och måndag om man inte vill tvingas till ensamheten? en gatukrog på erik dahlbergsvägen... ? 
jag tänker för mycket. sådär när tankarna tvingas på mig utan att jag vill, utan att jag ber om det, och när jag försöker att tvinga bort dom känns det som att de slår hårdare tillbaka på mig. jag blir deprimerad av min egen oförmåga att hålla mig vid liv. att inte kunna klara mig själv. 
hej jag heter andrea och jag fyller 23 i sommar, jag behöver fortfarande någon som är vaken bredvid mig för att jag ska kunna somna. jag äter fortfarande bara mat som inte smakar någonting. jag blir fortfarande lika ledsen som ett barn när jag gråter. jag vågar fortfarande inte ta kontakt med människor, eller lära mig hur man behåller vänner när man inte ses på ett tag. jag är oförmögen att leva det vuxna liv jag befinner mig i. gång på gång misslyckas jag, och när att jag inte ger upp och försöker på nytt hela tiden blir olyckan så total när jag hela tiden missar målen. när allt jag byggt upp fallerar på en sekund. fast så är det ju inte. men det är jag för dum att inse. 

i hallen sitter en mätare. den mäter mitt liv. i antal. den mäter mitt liv i el. 
jag är en bra människa om jag inte brukar så mycket el och värnar om miljön. då blir antalet låg. är det istället höga siffror på mätaren kan jag beskriva mig som en social människa, alltid har många vänner i lägenheten och lamporna måste användas flitigt. Det är vänner som stannar långt in på nätterna vilket gör att lamporna hålls tända mycket längre. 
jag har varken låga eller höga siffror. fast det lutar åt det höga antalet, dock inte för att jag är social eller särskilt besökt, utan för att jag är mörkrädd om nätterna och har asperger och behöver ljus för att se, då jag inte tycker mig se något bra om det är en aningens för mörk bara. hellre tänt än släck, även om det kunde vara släckt.
 
jag vill skriva något, men jag får inte tankarna nog fokuserade för att skriva det jag egentligen behöver få ut. jag skriver blajhej för att göra något. för att jag inte kan sova och för att ha något att vila ögonen på.
jag är ledsen. så oändligt ledsen.
snart blir det ett mail till psykologen.. ett nytt mail av sådant slag att jag inte klarar mig. att dagar och nätter går där endast tårar är dess innehåll. där tårarnas salt blir min näring och där huvudvärken gör mig arg och sömnlös, trots den utmattade känslan av trötthet. sömnbrist och tårar. precis som förr. huvudet börjar skapa bilder som inte existerar och jag får titta två gånger för att veta vad som är på riktigt eller inte.
alltid när jag som just börjat se ljuset, slås jag tillbaka av detta kalla svarta hål som gör mig mer ovillig till allt vad livet har att erbjuda.
den här känslan av att aldrig kunna sätta fingret på vad det är som är fel, vad det är som gör att tårarna rinner. det är nog det jobbigaste av allt. både för mig, och för min älskade när jag inte kan säga varför jag gråter, när tårarna runnit timmar i sträck. när det inte finns någon förklaring. när det inte finns någon där. varför all denna sorg?

det känns som om sommaren passerar. den jag så länge längtat efter. jag missar den. som att jag sitter och tittar på från ovan. jag känner mig inte här. jag känner mig inte närvarande. jag känner mig misslyckad. bara totalt misslyckad. med allt. allting.
vad hände?



vad händer?




sedan vill jag radera allt det här. för det är sådant som folk inte vill att man ska skriva om. sådan som folk undrar varför man lägger upp, tillgängligt för vem som helst. jag kommer inte läsa det igen. jag väntar mig inga kommentarer om det som skrivits. men det blir en liten delad gemenskap. det är vad som bjuds. det enda tillgängliga i denna mörka ensamma sommarnatt i juli.