Jag och ensamheten.

ibland känner jag mig såhär. (men gladerligen inte idag).
suddig. diffus. oklar. osynlig. ogreppbar.
när otröstliga tårar måste gråtas. utan anledning och utan stopp. 
det gör ont att gråta inför min älskade när jag inte kan förklara vad som är fel, eller vad som hjälper. det gör ont att känna känslan av absolut sorg. det gör ont att jag ibland tänker tanken att någon bör ta mig till akutpsyk för att få stopp på allt det här. det gör ont i mig. det gör ont att det gör ont. 
för egentligen är jag glad. jag är kärare än kärast. inget kan bli bättre. jag är hemma i stockholm igen. jag har en fin lägenhet på gärdet. jag är nära alla jag känner igen. min katt är tillbaka, plus en till. jag känner mig lycklig. 
men varför gråter jag? 
vad är det som är fel?
jag blir så trött på den otröstliga andrea. de otröstliga tårarna som rinner ner längs mina kinder och landar i min älskades händer. hon är inte värd min otrösteliga sorg. hon är värd mina alla leenden och glada skratt. om än en tår ibland, men inte dessa otröstliga. 
jag får ångest bara av det. skuldkänslor.
det blir kaos. 
tårarna är inte längre tårar som rinner längs kinderna, det rinner så fort så det hinner inte bildas en tår förrän nästa rinner ur ögat och det blir istället bara totalt blött. 
det blir kaos inuti mig. huvudet spränger, lufstrupen blir mindre, huvudet spränger och hjärtat brister.
varför i helvete gråter jag?!