Jag och ensamheten.

det är tio dagar kvar tills lägenheten är i min ägo.
det blir tider det. en hel sommar att lära mig hitta runt i området och i storstaden till fots. det är iof ingen garanti att jag lär mig det, för att vädret lockar en att vara ute och att jag har flera månader på mig. mitt lokalsinne är ju på en skala mellan ett och tio, minus (minst!) fem. men det ska väl lösa sig det med! men bli inte förvånade mina stadshittarvänner om en aning förvirrad andrea ringer och frågar vars hon är någonstans.

min älskade har precis fått sommarlov idag. och det firar vi på varsit håll. det känns trist, men så är det ibland.
på fredag har vi ett-års-dag och det måste jag hemligheta mig lite inför, vilket gör att jag inte kan kramas med henne varje sekund, som jag egentligen vill.

försäkringskassan är som vanligt fucked up och det kommer dröja tills jag får några pengar, om jag ens får några... jag har några små ynka tusen att leva på i sommar.. vilket betyder att jag i stort sett är pank när jag flyttar in i den nya lägeheten. julia, har jag sagt att vi måste leva på enbart linser och potatis resten av sommaren?

livet på gärdet är annars helt underbart, det är nära till allt, det är mysigt och jag känner mig redan hemma här. jag har tyckt om området ända sedan mamma flyttade hit för ganska många år sedan. pappa bor ju på gärdet nu, för er som missat det och därför gör jag också det eftersom att jag bor hos honom. det trista är att vi inte ser ut. fönstrena är förtäckta med plast eftersom att balkongen renoveras. det blir kvavt och varmt och dåligt syre, men vad gör väl det på det stora hela?

annars är det ganska rörigt i mitt huvudet när jag flyttar runt, min kropp tycker som sagt inte om så många omställningar som det innebär varje gång en ny bostad besöks. men jag är ändå nöjd. med mitt beslut att komma tillbaka till stockholm. det känns som om det inte hade funnits en annan väg.

vi hörs.