Jag och ensamheten.

julia har åkt hem.
vi har haft underbara dagar.
det var bara timmar sedan jag höll om henne, men dom timmar hon har varit ifrån mig nu känns som veckor, som evigheter.
hur är det möjligt att sakna något så mycket? att älska någon så mycket?


annars måste jag för övrigt komma igång med mitt liv här i örebro. jag har lite förnekat att jag flyttat hit. väntat på att staden ska välkomna mig, utan att den vet att jag finns.
jag måste visa mig för örebro. jag måste komma igång att leva igen efter den mörka hösten och vintern.
jag pluggar ju till det jag vill bli, jag trivs hyfsat bra, men på något sätt har jag inte förenat mig med tanken på örebro och avståndet till min kära.
men nu är det dags att börja leva. igen.

jag måste också säga upp mina studielån och bidrag. tydligen så räknas pengarna jag fick över när jag sålde lägenheten som inkomst, plus att jag fått mycket lön i januari, februari, så jag överstiger alla gränser som skulle ge mig rätten till bidrag och lån.
dom tycker alltså att jag ska leva på pengarna från lägenheten, men de vill jag ju spara till nästa lägenhet jag ska köpa.
det betyder i sin tur att jag måste skaffa ett jobb. och det är snabbt. så imorgon ska jag in till staden och lämna mina buntar av cv och referenser...