Jag och ensamheten.

i torsdags var jag hos min läkare på psykiatrin.
när jag satt och väntade på att få komma in och prata med henne
så tänkte jag på första gången jag gick till henne.
då handlade samtalet om psykoser, självdestruktivitet och själmordsförsök/tankar
nu är jag inte alls samma person som jag var då, och jag tänkte ändå på hur mycket jag har lyckats
ta mig bort ifrån.
väl inne hos läkaren pratade jag på om min vilja att få hjälp med en sak.
då sa hon plötsligt
andrea, du har utvecklats så enormt mycket. kommer du ihåg första gången du var här?

och jag nickade, med ett leende. för jag har slitit hårt med mitt inre för att
slippa det som var då.
och det är så kul att min läkare, som jag träffat kanske tre gånger,
på mina fem år där på psykiatrin,
anmärker hur mycket jag faktiskt utvecklats.