2/11.
en svårighet med att ha asperger är att prata/umgås med många samtidigt, mer än ungefär tre personer samtidigt. eftersom att asperger innebär en svårighet i socialt samspel är det mycket som gör att jag tycker att just detta är svårt. diagnosen innefattas bl.a av att man inte kan tolka tonlägen, blickar, kroppsspråk, ironi, ordspråk m.m.
det gör att samtal aldrig flyter på för mig. det blir alltid lite hackigt och jag kommer i otakt med den eller de andra jag pratar med. för andra kommer det naturligt att känna in och tolka när man kan börja prata själv. för mig är det oerhört svårt eftersom att jag oftast inte tittar någon direkt i ögonen när jag pratar och jag kan inte höra på tonläget när personen pratat klart eller om det kommer mera. Det gör att jag ofta råkar avbryta någon. jag försöker några gånger att säga något men har jag lyckats avbryta någon varje gång gör det att jag inte vågar säga något mer och blir ofta tyst till någon frågar mig något och jag vet att det är jag som ska svara. det gäller såklart inte med mina närmsta vänner, att jag inte vågar säga något mer om jag råkar avbryta, men i nya grupper blir det lätt så.
Det är tråkigt att känna att man inte klarar av att föra ett samtal på samma sätt som de andra om jag är intresserad av det vi pratar om.
en egenskap som också innefattas av diagnosen är att man pratar monotont.
om jag ska förklara någonting och pratar på länge hör jag när jag slutat att jag pratar väldigt monotont utan att skifta i tonläge. det tycker jag är jättejobbigt.. jag känner mig tråkig och som om att ingen hörde vad jag sa. att jag är jobbig att lyssna på helt enkelt. jag försöker att tänka på det, men upptäcker det oftast inte förrän jag slutar prata och hör att det monotona har upphört.
känslan är att jag sabbade min chans att föra ett samtal när jag äntligen fick chansen att prata.
men den känslan får jag inte om det är en grupp av mina vänner, men om det är en grupp av vänner och några eller någon jag inte känner kommer känslan ändå.
det gör att samtal aldrig flyter på för mig. det blir alltid lite hackigt och jag kommer i otakt med den eller de andra jag pratar med. för andra kommer det naturligt att känna in och tolka när man kan börja prata själv. för mig är det oerhört svårt eftersom att jag oftast inte tittar någon direkt i ögonen när jag pratar och jag kan inte höra på tonläget när personen pratat klart eller om det kommer mera. Det gör att jag ofta råkar avbryta någon. jag försöker några gånger att säga något men har jag lyckats avbryta någon varje gång gör det att jag inte vågar säga något mer och blir ofta tyst till någon frågar mig något och jag vet att det är jag som ska svara. det gäller såklart inte med mina närmsta vänner, att jag inte vågar säga något mer om jag råkar avbryta, men i nya grupper blir det lätt så.
Det är tråkigt att känna att man inte klarar av att föra ett samtal på samma sätt som de andra om jag är intresserad av det vi pratar om.
en egenskap som också innefattas av diagnosen är att man pratar monotont.
om jag ska förklara någonting och pratar på länge hör jag när jag slutat att jag pratar väldigt monotont utan att skifta i tonläge. det tycker jag är jättejobbigt.. jag känner mig tråkig och som om att ingen hörde vad jag sa. att jag är jobbig att lyssna på helt enkelt. jag försöker att tänka på det, men upptäcker det oftast inte förrän jag slutar prata och hör att det monotona har upphört.
känslan är att jag sabbade min chans att föra ett samtal när jag äntligen fick chansen att prata.
men den känslan får jag inte om det är en grupp av mina vänner, men om det är en grupp av vänner och några eller någon jag inte känner kommer känslan ändå.
Kommentarer
Trackback
