29/10.
jag måste vara så svår och komplicerad att leva med.
jag tycker jag är svår och komplicerad att leva med.
jag beundrar julia som står ut med mig och mina egenheter.
småsaker kan göra att mitt grundhumör sänks ganska mycket. vilket i sin tur gör att ännu mindre betydliga saker, när jag redan är sänkt, gör att jag blir jätteledsen.
eftersom att det kan gå i flera steg innan något väldigt litet gör mig ledsen i slutändan är det svårt att förstå mig själv varför jag är ledsen. det är svårt att koppla ihop det ledsna med vad som utlöst det. därför blir det svårt att prata och förklara när jag är ledsen. jag blir tyst och går in i mig själv, en annan värld.
då blir jobbigt svårt när julia vill trösta och jag inte har något att säga. jag måste tänka och känna själv först. innan jag kan prata.
jag hatar att allting måste vara på mitt sätt för att grundhumöret inte ska sänkas. jag känner mig som värsta barnet, som jag har förklarat förut, som kräver att allt ska vara enligt min syn på saker.
såklart gäller det inte precis allting, men viktigast är det här hemma. eftersom att jag tycker det är väldigt jobbigt utanför hemmet med mönster, färger, ljud, ljus, material, lukter, smaker osvosv så vill jag verkligen att kroppen och mina sinnen (som alltid jobbar på högvarv) ska få slappna av och hämta ny energi. här är enda stället jag kan kontrollera alla de saker som påverkar mig på ett negativt sätt och gör mig tröttare än vad jag behöver vara.
det gör det ibland jobbigt när jag ska ta hänsyn till julia eftersom att hon också bor här. vi är lite olika med vissa saker och jag försöker vänja mig in med saker som jag tycker är jobbiga, men allt med aspergern går inte att träna in. att min kropp blir trött av hur omgivningen är går inte att ändra till skillnad från att jag kan lära mig vad olika ordspråk innebär eller lär mig vad människor menar med vissa kroppsspråk och blickar och tonlägen.
men jag är glad att julia står ut med mig. eftersom att även julia är mitt hem. hon är hemma. med henne kan jag vila i mig själv utan att vara spänd hela tiden och titta efter kroppsspråk och hålla koll på om någon är ironisk eller så. jag är mig själv utan några som helst anspråk på att försöka verka normal, eller förstå allt.
jag älskar dig mest av allt min älskade vackra <3<3<3. och tack för att du står ut. <3<3<3.
jag tycker jag är svår och komplicerad att leva med.
jag beundrar julia som står ut med mig och mina egenheter.
småsaker kan göra att mitt grundhumör sänks ganska mycket. vilket i sin tur gör att ännu mindre betydliga saker, när jag redan är sänkt, gör att jag blir jätteledsen.
eftersom att det kan gå i flera steg innan något väldigt litet gör mig ledsen i slutändan är det svårt att förstå mig själv varför jag är ledsen. det är svårt att koppla ihop det ledsna med vad som utlöst det. därför blir det svårt att prata och förklara när jag är ledsen. jag blir tyst och går in i mig själv, en annan värld.
då blir jobbigt svårt när julia vill trösta och jag inte har något att säga. jag måste tänka och känna själv först. innan jag kan prata.
jag hatar att allting måste vara på mitt sätt för att grundhumöret inte ska sänkas. jag känner mig som värsta barnet, som jag har förklarat förut, som kräver att allt ska vara enligt min syn på saker.
såklart gäller det inte precis allting, men viktigast är det här hemma. eftersom att jag tycker det är väldigt jobbigt utanför hemmet med mönster, färger, ljud, ljus, material, lukter, smaker osvosv så vill jag verkligen att kroppen och mina sinnen (som alltid jobbar på högvarv) ska få slappna av och hämta ny energi. här är enda stället jag kan kontrollera alla de saker som påverkar mig på ett negativt sätt och gör mig tröttare än vad jag behöver vara.
det gör det ibland jobbigt när jag ska ta hänsyn till julia eftersom att hon också bor här. vi är lite olika med vissa saker och jag försöker vänja mig in med saker som jag tycker är jobbiga, men allt med aspergern går inte att träna in. att min kropp blir trött av hur omgivningen är går inte att ändra till skillnad från att jag kan lära mig vad olika ordspråk innebär eller lär mig vad människor menar med vissa kroppsspråk och blickar och tonlägen.
men jag är glad att julia står ut med mig. eftersom att även julia är mitt hem. hon är hemma. med henne kan jag vila i mig själv utan att vara spänd hela tiden och titta efter kroppsspråk och hålla koll på om någon är ironisk eller så. jag är mig själv utan några som helst anspråk på att försöka verka normal, eller förstå allt.
jag älskar dig mest av allt min älskade vackra <3<3<3. och tack för att du står ut. <3<3<3.
Kommentarer
Trackback
