10/2.
kanske får jag jobbet som ledsagare till en autistisk kille.
jag ska hjälpa honom i social träning.. social träning.. jo men visst. det är det jag själv inte heller kan. fan ibland blir jag så trött på att jag ska försöka göra allt som normala människor kan. jag vill utmana mig så pass mycket och kunna leva så mycket som möjligt som andra att jag gör saker jag inte kan. vad ger det killen för kvalité av social träning? jag känner mig egoistisk utan att jag vill tro att jag är det. är jag det? jag vill ju hjälpa honom, men kan jag? det här får mig att fundera på vad jag kan och inte kan. jag vill tro på att jag kan. jag vill tro på att min diagnos, vår nästan samma diagnos kan hjälpa mig i förmågan att hjälpa honom.
tänk att jag själv skulle vara kvalificerad att få den hjälp som också han får.. men jag vill klara mig själv så mycket som möjligt. och när jag tänker så, sänks mitt mot inför att försöka. men jag vill ju så gärna arbeta med dessa typer av diagnoser senare som socionom, det är i alla fall ett av mina önskemål. så jag måste ge mig in i det.
jag är bara rädd för att misslyckas. att jag inte lyckas ge killen det han behöver. att jag inte lyckas hjälpa killen på det sätt han verkligen behöver hjälp.
jag ska hjälpa honom i social träning.. social träning.. jo men visst. det är det jag själv inte heller kan. fan ibland blir jag så trött på att jag ska försöka göra allt som normala människor kan. jag vill utmana mig så pass mycket och kunna leva så mycket som möjligt som andra att jag gör saker jag inte kan. vad ger det killen för kvalité av social träning? jag känner mig egoistisk utan att jag vill tro att jag är det. är jag det? jag vill ju hjälpa honom, men kan jag? det här får mig att fundera på vad jag kan och inte kan. jag vill tro på att jag kan. jag vill tro på att min diagnos, vår nästan samma diagnos kan hjälpa mig i förmågan att hjälpa honom.
tänk att jag själv skulle vara kvalificerad att få den hjälp som också han får.. men jag vill klara mig själv så mycket som möjligt. och när jag tänker så, sänks mitt mot inför att försöka. men jag vill ju så gärna arbeta med dessa typer av diagnoser senare som socionom, det är i alla fall ett av mina önskemål. så jag måste ge mig in i det.
jag är bara rädd för att misslyckas. att jag inte lyckas ge killen det han behöver. att jag inte lyckas hjälpa killen på det sätt han verkligen behöver hjälp.
Kommentarer
Trackback
